Aftonbladet – 23 november 1855, sida 1

dessa måste godtgöras och underhållas på de allierades bekostnad. Det är dessutom ganska möjligt att Sverge kan önska en förbindelse å de allierades sida att återställa Finlånd. Vi taga den sista punkten först i skärskådande, och den enda fråga som vid den rimligtvis kan uppkastas är, huruvida det är sannolikt att Finland, återförenadt med Sverge skulle gifva någon ökad styrka åt den svenska monarkien. Vid diskuterandet af denna fråga måste vi hafva i minnet, att om Sverge förlorade Finland 1808, fick det en ersättning genom föreningen mellan Sverge och Norge 1815, och att om finnarie sjelfve med fog befara någon tillbakasättning i sin handel och sina materiella vilkor genom återföreningen med Sverge, så bistode, men icke försvagade man Ryssland genom ett sådant förslag. Vi uttrycka nu ingen åsigt rörande denna punkt; men antag att ett sådant vilker framställdes och afsloges, så måste sjelfva önskan att undvika Sverges inveckling i nya faror och svårigheter diktera afelaget, snarare än någon önskan att tillfoga Ryssland den största möjliga grad af skada och förödmjukelse. Ått Sverge skulle behöfva penningar för att betäcka kostnaderna för det militäriska bistånd let lemnade den gemensamma saken, är allleles säkert, och sannolikt skulle den svenska regeringen i detta afseende göra större anspråk än den sardinska. I afseende på Sarlinien erhöll penninghjelpen formen af ett lån; hen vi kunna knappast hoppas att Sverge, med inga lysande utsigter till framtida maktutvidgding för ögonen, skulle samtycka att återbeiala de summor det skulle erfordra för att sätta sina trupper i rörelse. Piemont kan göra sig hopp om att förvärfva sig de angränsande hertigdömena, om ej det milanesiska området, och rikt redan i hoppet, samtycker det att draga vexlar på sina Framtida tillgångar. Olikt Piemont, lefver Sverge ej på framtiden utan på det förflutna. Det har intet sådant väntadt arf att taga inteckningar i; det kan på sin höjd höppas att få behålla hvad det ännu har, oeh det skall derföre billigtvis ordra att blifva betäckt för de omkostnader dess medverkan tillden gemensamma saken idrager detsamma. andra sidan kunna de allierade icke komma ut med att betala sådana ehorma subsidier, som Sverge fick af England mot slutet af det sista kriget; och om Sverge vill nöja sig med ersättning för sina verkliga Kostnader, och ställa sina krafter både till ländgs och sjös till vestmakternas och deras befälhafvares förfogande, skall Sverges medverkan utan tvifvel köpas för ett billigt pris. En garanti för Sverges och Norges närvarande områden, vare sig särskildt uttryckt elier underförstådd, synes vara den naturliga och förnuftiga basen för en allians med Sverge, på grund af de faror som hota detta land från dess grannes inkräktningsbegär; och alldenstund England och Frankrike vid ett blifs vande allmänt fredsslut måste i-en eller annan form taga sina säkerhetsmått mot en utvidgning af det ryska väldet, så skall Ryssland bindas vid en sådan garanti genom en för bindelse af ofvannämda art och således mildra, om ej upphäfva, sin exklusiva karakter. Med antagandet af Sverges tjenster skola de allierade också åtaga sig förpligtelsen att för framtiden göra Ryssland till en trygg granne för det. På det hela skulle det alltså tyckas att motiverna äro stora för en allians med Sverge; att inkasten äro svaga, att vilkoren äro lätta om Sverge å sin sida ådagaläger moderation; och att vi med Sverges biträde tryggt böra kunna hoppas, att fälttåget i Östersjön 1856, antingen en Dundas eller en Napier förer befälet, skall blifva lika förkrossande för Ryssland som 1855 års Svartahafe-operationer.