Aftonbladet – 23 november 1855, sida 1

dessa städer upphör. Närmare upplysning erhålles å Diligeneens Kontor hos F. Th. Lettström, N:o 29 Drottninggatan. STOCKHOLM, den 23 Nov. Rörande general Canroberts beskickning tilll -s Sverges hufvudstad och utsigterna för cttför-Å: bund mellan Sverge och vestmakterna, innehåller den ansedda och inflytelserika engelska ls veckoskriften Examiner följande artikel, hvil-) 4 ken, liksom den af oss nyligen meddeladel : uppsatsen ur The Times, framhåller nödvändigheten för de allierade att garantera Sveres integritet för framtiden, men derutöfver äfven uttryckligen talar om subsidier, på samma gång den erinrar om Sverges intresse att i detta afseende ej uppställa alltför öfverdrifna fordringar: Ehuru general Canroberts synbara mission till svenska hofvet är att dekorera konungen med hederslegionens storkors såsom en gengåfva för den svenska orden amiral Virgin nyligen öfverförde till hofvet i Tuilerierna, kan man rimligen hoppas att afsändandet af en så betydande person som den förre franske öfverbefälhafvaren på Krim, under en sådan tid af-året, bör hafva något vigtigare och dju-: pare ändamål än ett blott utbyte af ordnar, så betecknande den sistnämnda omständigheten än ärå en monarks sida i konung Oscars ställning. Två jemförelsevis fruktlösa expeditioner i Östersjön, med en uppoffring för England och Frankrike af sannolikt ieke mindre än tio å tolf millioner f, måste vid denna tid hafva öfvertygat båda regeringarne att det, förls att åstadkomma vigtiga och varaktiga resultater på denna sida af Ryssland, oundgängligen foräras en betydande landtstyrka, sådan som intetdera af dessa länder har sannolikhet att kunna disponera, och ett mycket större antal kanonbåtar än det är möjligt att få sjöfärdiga till nästa Maj. Så framt ej derföre de allierade äro belåtna med att återigen 1856 underkasta sig en kostnad, hvars enorma miss-: förhållande till den jJemförelsevis obetyd-Å: liga skada som dermed tillfogas Ryssland ; är ett hån mot både franska och engelska skattebetalande, måste på en gång några åtgärder vidtagas för att från annat håll försäkra oss om denna armå, som skall operera i Finland, och denna flotta af. små fartyg, som de båda ländernas regeringar sjelfva icke kunna ellerficke vilja förskaffa sig. Att envi-: sas med:en krigföring i detta haf på samma : sätt som under de båda föregående åren skulle j: ej blott vara ett skymfliigt bortkastande af: penningar och krafter, utan medföra en förlust I af anseende, som åtminstone England ej kan komma ut med att underkasta sig. Hvad som 1834 skulle hafva mot Sveaborg och Kron-: stadt åstadkommits med trettio kanonbåtar il: förening med flottorna, misslyckades 1855 nära I dubbla antalet att uträtta mot Sveaborg, och: att dömma efter det förflutna skall det 1856 erfordras tre eller fyra gånger trettio, opererande i sammanhang med en armå, för att göra sig till mästare af Sveaborg och komma åt Helsingfors. Hvilka medel således än kunna vinnas för ett lyckligt utförande af nästa års Östersjöoperationer, så mycket synes dock säkert, att kostnaden derför skall blifva ansenligt större än den för 1854 och 1855 års expeditioner. Vi lägga allmänheten på hjertat detta förhållande, emedan vi, så framt vi skola försäkra oss om Sverges förbund och medverkan, hvilket synes så högligen önskansvärdt, måste finna oss i att betala för dem. Men å andra sidan minska vi äfven, i den mån vi mot penningar erhålla Sverges bistånd, i samma mån omkostnaderna för våra egna rustningar. Sverge har en armåe, som till våren kan höjas till någonting likt 60,000 man, och omkring 200 kanonbåtar af olika certer och bestyekningar. Dess arme är tapper, väl diseiplinerad och härdad, och den anses för ingen del obenägen att gå i fält mot Ryssland, och dess skärgårdsflotta kan skyndsamt bemannas med sjömän, som äro till och med ännu raskare och dugligare än dess soldater. Här är således just hvad de allierade behöfva, vid sjelfva porten till Ryssland, i full ordning till aktion nästa vår, Häraf frågorna: Böra vi mot vederlag försäkra ess om dess medterkan? Och om så är, kunna vi göra det? Och om vi kunna det, huru stort vederlag böra vi derför gifva? I en strid såsom den närvarande måste regeringarne lemna finesserna och spekulationerna åt filosoferna, och åtnöja sig med att handla efter sådana vanor och grundsatser som alltid gjort sig gällande i krig. Om vi äro inbegripna 4 en strid för Europas sjelfständighet — och det närvarande kriget har intet annet rättfärdigande — så äro vi äfven klarligen berättigade att kalla andra nationer till vårt bistånd, och just i förhållande till faran som hotar dem sjelfva äro vi berättigade till den förväntan att de skola bistå oss: Den förunderliga likgiltigheten hos våra tyska vänner är helt och hållet ett undantagsförhållande. Sverge ser att det, näst i ordningen efter Turkiet, är det som har mest att frukta af Rysslands inkräkningslystnad, och betraktar den engelsk-franska alliansen såsom det verksammaste skyddet mot en sådan fara; det har rikligt skäl, — utan någon sådan omedelbar anledning från rysk sida, som detta välde under denna historiska kris nog omsorgsfullt aktar sig att gifva — för att söka varaktig trygghet för framtiden der det tror sig bäst kunna finna den. I annat fall skulle Sverge vara blottadt på dessa rättigheter och kännemärken som tillhöra sjelfbevarelsedriften, och vara dömdt att tålmodigt vänta till dess Ryssland får tid att uppsluka det, och det öfriga Europa oförmöget att afvända denna olycksskickelse. Men nu kommer frågan om vilkoren, på hvilka Sverge kunde vara villigt att sluta sig till vesterns förbund. Att börja med skulle Sverge och Norge fordra af England och Frankrike en stadigvarande garanti mot Ryssland och vid fredsslutet en omedelbar reglering af alla gränse-stridigheter. Äfven kan man med säkerhet vänta sig, att Sverge skulle låta de allierade veta, att ehuru