Aftonbladet – 21 november 1855, sida 2

Det stora anseende hvari han stod hos storhertigen och den vänskap hans höghet offentligen visade honom läto mig hoppas att jag möjligtvis genom häns navin skulle känna öppna den stackars. Brunos fängelscpörtär. Den värde polisdirektörens ändrade ansigtsuttryck och sätt sade mig snart att mina ord ej förfelat gin verkan. a Om jag verkligen kunde tro, inföll han, att grefve de V... tög någon del i ett sådant här lumpet uppträde ... l Jag försäkrade genast att grefven tog stor del deruti, och att han ganska säkert ej skulle underlåta att personligen tacka polisdirektören fir hans välvilja. Min list hjelpte. Kanske är det så godt att ej vidare bry sig om hela saken, återtog han, efter orsaken till uppträdet redan försvunnit. Ni betaler skadan, och dermed må det vara slut. Han skref hastigt några rader på tt papper och vääde sig derefter åter till mig. Se här, sade han och räckte mig det skrifna, fortsätt ert arbete och skänk sjelf friheten åt er skyddsling. Kanske kan det också roa er, som har vänner öfverallt,, tillåde han ironiskt, ått på nära håll bese ett af den fyska despotismens fängelser som j så mycket skriken öm i edra tidningar. Fängelset hvaruti Bruno vär instängd hade i sjelfya verket ingenting afskräckande; det var en låg sal, och han. hade endast :behöft öppna ett af fönsternå för att fly, men en mäktig Gud hade bundit håns lemmar: hah å drucken att, han ej kunde röra. stg. i itide Owm herrn; vill vänta litet så skall jag snart väcka honomp,, sade han och hällde en skopa allt vatten öfver den olyckliga menniskans