Aftonbladet – 19 november 1855, sida 2

stenad... För mig, som erbjudit henne ett he derligt lifs rena fröjder, hade hon aldrig haft annat än kapriser; för honom, ; upphofsmannen till hennes vanära, de ltagaren i hennes brott, var hon cen lycklig och undergifven slafvinna. Också jag vill spelan, hviskade jag till Bruno, spela mot henne... se här tjugo francs, kasta dem på mattan.n De föllo på svart; rödt vann. Darrande af glädje och vinningslystnad, samlade Sophie ihop guldet och smokte majoren med swa blickar. Fördubbla insatsen, befallde jag Bruno. Han fördubblade, Jag förlorade två, tre gånger efter hvarandra. Sc här hundra floriner, sade jag. Henrik, du förifrar dig, munmdlade han, kom, låtom oss gå Men iag stod orörlig. Bruno kastade penningarne på den gröna duken, Rödt förlorar, svart vinner, ropade denna gång bankiren. Låt penningarne ligga qvar,, bofallde jag. Den svarta färgen vaun fem gånger der hvarandra, Vill ni ha guld ? frågade bankiren. Tag guldet och samla ibop det framför hennes ögon! sade jag till Bruno. Gören ert speln, befallde bankiren de öfver min lycka förbluffade spelar Sophie och majoren rådgjorde med hvyarandra. Han tummade grav itetiskt sitt kort. Svarta färgen är goda, sade Sophie och samlade tillsammans sin grannes penningar för att skjuta dem åt min sida. Jag tog alla peuningarne och lade dem på rödt framför henne. Rödtivanr. Min vän, gif mig penningar... myck 1 penningar ... utbrast Sophie och vänd. sig häftigt mot majoren. Deune höjde på axlarne,