Aftonbladet – 19 november 1855, sida 1

jaga bort den. Natt och dag drömde jag ej om någonting annat än att flyga till Frankfurt för att öfverraska Sophie och kästa mig till hennes fötter. Vistandet i Wien var mig odrägligt, och då jag slutligen kunde: begifva mig å väg, fördömde jag ångvagnarne som ej flögo lika blixtsnabbt som mina tankar. Ändtligen anlände jag till min födelsestad; huru högt klappade ej mitt hjerta! inom några minuter skulle jag få trycka henne, som utgjorde hela mitt lifs sträfvande, i mina armar! Det var ej mera en svartsjuk man gom kom för att fordra räkenskap af sin hustru; ack nej! det var en svag älskäre som tiggde om kärlek och ömhet... det var ej längre den obetydlige Henrik som gjort sig löjlig genom sin häftighet och sitt misstroende; detvar den namnkunnige sångaren, tenoren Octavio som hemförde sitt lysande namn och sin stora för: mögenhet. Nu skulle Sophie ej längre stöta mig tillbaka; jag bad ju endast om att få egna henne mina omsorger och min tillgifyenhet. Jag skyndade till det hus hvars: adress Bruno uppgifvit för mig uti sitt bref, men min rörelse var så stark att jag måste stödja mig mot väggen för attej fallay då jag något sansat mig ringde jag på klocksträngen: Säkert skulle. Bruno sjelf komma emot mig. Efter några sekunder hördes steg i portgången, jag skyndade fram, utom mig af glädje, men jag möttes redan af en felslagen förboppning! Det var ej min oordentlige men varmhjertade Bruno som bjöd mig välkommen, utan en gammal piga som: med sina vinda ögon stirrade: på mig. Bor fru Birken här? frågade jag. Den gamla skakade på hufvudet. Jag trodde att jag skulle sjunka död till marken. Menj hr Bruno måste väl bo här med sin syster I utropade jag häftigt. Ja, herre! svarade gumman nigande.