Aftonbladet – 19 november 1855, sida 1

STOCKHOLM, den I9 Nov. General Canrobert har i dag på morgonen lemnat hufvudstaden och helsades, trots den tidiga timman för hans afresa, ännu i sista ögonblicket af folkets lifliga jubelrop. Man kan tryggt säga, att aldrig har en främmande gäst i vår konungaborg blifvit så firad af svenska folket; och denna nations medfödda beundran för lysande krigsbragder kunde ej ensam förklara den vördnadstalla hängifvenhet som öfverallt ochihvarje ögonblick -mötte den berömde ambassadören... Deri låg tydligen något mer: det var aningen om en ktor, lycklig och händelserik framtid; det var hoppet om att fosterlandets öden skälle blifva inlänkade på en ny, ljusare ochärofullare bana, som folket fästade vid den franske härförarens besök. Så djupt har tanken på en allians med vestern blifvit ett behof för nationen, ett förbund med de makter, som genom hela historien varit våra säkråste vänner mot den makt, som genom hela historien städse och oförtröttadt arbetat på vår: undergång, och som ännu samtidigt med ränkerna vid Bosporen spann sina förrädiska garn, hvilkas dunkla art en norsk brefskrifvare till The Times förtjenstfullt utredt i en högst anmärkningsvärd artikel, som vi längre ned i bladet meddela, kring Skandinaviens nordkuster, för att vid första lägenhet plantera sin flagga i deras hamnmar. De rätttrogne i politiken predika oaflåtligen, att Ryssland icke gifvit oss någon orsak att bryta den neutralitet vi lofvat detta välde, att viaf Ryssland icke hafva att vänta något ondt, ingen fara för vår yttre sjelfständighet, ingen väda för vår inre frihet; och samma dag Stockholms invånare med så oändligt jubel helsade general Canroberts ankomst, äflades det blad, som företrädesvis vill gälla för svenskt och som ständigt är färdigt att slunga ofosterländskhetens beskyllning mot olika tänkande, att bevisa, det vestmakternas regeringar ej erbjuda någon trygghet, att Englands beskydd vore lika tryckande som czarens, och att neutraliteten är vår enda riktiga politiska bana. Grannlagenheten för den främmande gästens närvaro bjöd oss då att för ögonblicket lemna dessa bearbetningar å sido; det blir snart tid att taga dem närmare i skärskådande. Nåväl; denna berömda neutralitet har under tidens lopp mer och mer blottat sitt innersta väsende, och knappast vågar någon offentlig skriftställare numera neka att den väsentligen varit och är till Rysslands fromma, ja, sjelfva den ryska pressen erkänner det tacksamt. Afslutad i det imnerligaste sammanhang med den dåvarande danska ministeren, som i allt gick ryska czarens ärenden och icke engång skydde tillbaka för att eventuelt arbeta honom Danmarks krona i händerna, afsåg den att göra front mot alla påtryckningar, hvarifrån de än måtte komma,. Men att de icke kunde korama från östern, i trots af allt hvad halfofficiella skribenter vid hvarje ny kreditivfordran ansträngde sig med truppkoncentrationer; flottors utsågning och hotande noter, det visade re: dan sunda förnuftet och har ytterligare blifvit bestyrkt af de ryska regeringsorganernas upprepade men aldrig af den officiella sven ska pressen motsagda språk, att Rysslands kejsare, såsom erkänsla för bevisade tjenster, af Danmark och Sverge endast fordrade en troget vidmakthållen sträng neutralitet. Att återigen de. stora och dyrbara rustningar, hvartill båda de skandinaviska regeringarne kräfde så betydande medel af sina länder, voro riktade mot vestern, det hafva de i det danska riksrättsmålet framkomna pli arne ännu mera ovedersägligt lägt idagen: De båda -regeringarne hade öfverenskommit att upprätthälla neutraliteten genöm gemensamma operationer; men danska krönans rministrar erkänna oförbehållsamti offentliga handlingar, att de: operationer deras rustningar afsågo voro riktade mot vestmåkterna. Det torde då bli svårt om ej omöjligt att påstå, det våra rustningar det oaktadt voro riktade mot Ryssland. Vi hafva ej heller ännu sett något sådant försökas. sr SKER MEANS EEE