Aftonbladet – 17 november 1855, sida 2

— Ur ett bref från Finland meddela vi efter Sv. T. följande utdrag: De stackars ålinningarne fi kännas vid kriget i år. Först uppå senhösten, och med de mörka nätterna, hafva de kunnat kommz öfver till fasta landet. De som hunno öfver i våras hafva varit tvungne att qvarstanna, och fått lemna sins hemman och hustru och barn vind för våg. Värst är med deras fiske, deras hufvudsakliga näringsfiog. Af flera bland dem hafva engelsmännen tagit och bränt både båtar och redskap, hvilka utgöra deras enda förmögenhet. Detta anser jag vara oklokt handladt af engelsmännen. Vissa andra, icke nämnda nationer kunde man förlåta sådant; men man har gjort sig anspråk på engelsmännens höga bildning. De blifva ej rikare deraf; men de stackare som lidit förluster äro alldeles förstörda och lära sig att härigenom så mycket bättre hata upphofyet till sin olycka. Och hvad hafva vi, arme finnar, otaladt med engelsmännen. De borde veta att inga finnar voro med uti den nesliga hjeltebragden vid Hangö-udd. Redan i fjol yttrade jag att amiral. Plumridge förtjent S:t Andrze-orden, det ryska blå bandet; hvad förtjena då ej engelsmännen uti Östersjön i år? De borde allesammans utpyntas med ryska ordnar; så hafva de handlat i Rysslands intresse. Rättvisån fordrar det erkännande att fransmännen aldrig deltagit i dessa småaktiga förstörelseåtgärder, utan med den sanne krigarens högsinthet öfversett med. folkets. obetydliga ekonomiska bestyr samt alltid välvilligt blundat vid åsynen af allmogens båtar och smärre farkoster. Och bombardementet af Sveaborg! Hvad blef det annat än en fingervisning åt ryssarne huru de skola betäcka och försvara det nästa: år. Man påstår att om de fortsatt ännu 24 timmar, hade eld och lågor jagat ut besättningen. Nu blef det af alltsammans blott en pannkaka, en illa gräddad systerkaka, med stålkant. Vi pinas emellertid af inqvarteringar. Man har härstädes exercerat på växande ängar, bland nyskurna skylar och på grönskande broddåkrar. Generalguvernören har visserligen utfärdat stränga befallningar till officerarne att bära sig åt liksom hade de bildning, samt att för öfrigt rätta sig efter landets bruk och seder. Men despotismens krigstukt är ödmjuk och pudelhörsam framför ögonen; bakom ryggen på befälet pekar den lång näsa både åt befälet och befallningen. Så går det genom alla grader utföre, ned till korporalen. Och klagar man på dem, så blifva de så olyckliga, att man är i tusende nöd för dem. Baron X på anmälde ofog och våldsamheter utöfvade hos honom, och fick genast besök af befälhafvande officern, som tiggde och bad om förskoning, intill dess att baronen nödsakades att gifva honom ett bevis ätt ingen skada skett. Sålunda motarbetar man, från egen sida, det deltagande engelsmännen lyckats väcka för ryssarne. Härtill kommer nu ytterligare att ett stort antal ålänningar försmäkta Utisfängelsehvalfven på Nyslott, blott derför att de i fjol, nödtvunget eller frivilligt, haft gemenskap med fienden, Det patriotiska nitet hos de nyuppsatte indelta soldaterna har den flitigt hvinande excersiskäppen förstått att afsvalka. Man omtalar en bataljonschef, som till och-med begagnar sporrarne mot. rekrytens ben. Mycket kan vara öfverdrift uti alla kringlöpande berättelser; men säkert är att respektive fiender oafbrutet arbeta sina motståndare i händerna. Förändringen af Wasa stads namn blef ett djupt sår i nationalkänslan, hvilket länge kommer att blöda oheladt. Likt en obändig stridshäst, stegrar sig det trogna finska sinnet emot detta hån af älskade historiska minnen och skakar vildt sin mahn för att slå af sin tämjande ryttare. Men narrar måste äfven få lefva, och de hafva framgång under vissa krypande förhållanden, framför allt banko-narrar, lycksökande narrar! Man omislar ett förslag till vapen åt den nya staden, hy iket skall kringlöpa i handteckning inom de öfra orterna. Hermelinerna i landskapets gamla vapen skola utbytas mot — -—-— något som jag ej vill omtala. !Ivad häraf är sannt, vet jag icke. Jag blott berätiar: