Aftonbladet – 17 november 1855, sida 1

bört dig; då du är borta, skall hon kanske sakna dig! Mitt engagement tvingade mig att-inom kort vara i Neapel, men jag uppsköt min afresa ända till. sista ögonblicket, i hopp att Sophie skulle bevekas af den djupa sorg som kunde läsas i mina ögon; men förgäfves! Efter vår sista förklaring hade hon helt och hållet återtagit sitt. förra lugn: och sin vanliga kallsinnighet. Hon hjelpte mig att packa in mina saker, hon till och med rådgjorde med mig angående ett engagement som blifvit henne erbjudet i Dresden, dit Bruno skulle följa henne såsom andra violin, men hennes sätt uttryckte ej den ringaste värma eller saknad. Då jag steg upp i vagnen, tryckte hon min hand som på en vän, och utan att fälla en enda tår lät hon mig kyssa sin panna.. Huru annorlunda var ej förhållandet med Bruno! Med vreda blickar och häftiga åtbörder tillkännagaf han den harm som hans systers ovärdiga handlingssätt väckte inom honom, och oaktadt alla mina böner, kunde han ej förmå sig att lemna mig förr än vid första poststationen, hvarifrån han, gråtande som ett barn, endast a min uttryckliga befallning återvände till Frankfurt. Ett ord, och han hade följt mig till Neapel, (Forts. följer.) — tiexander Dumas stamträds En adelsdr;g främling, som var: afundsjuk öfver Alexander Dumas stora örfattareära och inkomster, lät presentera sig för jonom och började ett syntal: Ni är en :uarteron, monsieur Dumas? Ganska ristigt, ty min far var en mulatt. Så? Er far var alltså mulatt? Naturligtvis var då er farfar . . .n En neger, :min herre, en neger, det förstår sig. Nå, er familjs stamfar, om jag får fråga?, En;-apa, min herre! Mitt stamträd börjar på samma sätt som ert slutar, monsieur. .— Den internationella juryn vid verldsexpositionen-hbår visat sig särdeles frikostig med belöhifigår åt arbetare öch tillerkänt sådana åt nästan alla dem; som af Hvårje nations delegerade blifvit: betecknade såsom deraf förtjenta. ra