Aftonbladet – 16 november 1855, sida 1

mig se min rival falla; en röst ropade: Han är död. Jag hörde icke mera; jag var afdånad. IV. : Då jag återfick sansningen satt jag på gräset med ryggen stödd emot ett träd. Majoren stod bredvid mig utan rock och med uppvikta skjortarmar; han hade sjelf öppnat ådern på mig och vidrörce nu oupphörligt mina fingrar för att derigenom påskynda blodets flytande; den darrande Bruno torkade med tårfyllda ögon fraggan från mina läppar. Tag det här stålet i handen och vänd raskt på det, sade majoren, så att blodet rinner bättre ... så der ja... bra... Hur fan är det möjligt att slåss som ett lejon och dåna som en qvinna! Ni kan i alla fall gratulera er, min kära Henrik, att hafva kommit ifrån för så billigt pris. Jag kastade en blick, omkring mig, mina ögon sökte grefven och hans vittnen. Hvad vill det säga, unge vän ? fortfor majoren, som helt och hållet misstog sig på mina tankar, det ser nästan ut som om åderlåtningen ännu ej lugnat er... men trösta er. Wildenstein har fått minnesbeta nog för den här gången, och han har redan blifvit hemburen ... det var ta mig tusan ej ett litet knappbål som ni öppnade på honom! Den käre grefven, som ansåg sig för en utmärkt fäktare och nu blifvit stucken af ingenting mer och ingenting mindre än ett barn i den ädla konsten... Ha, ha, ha! jag må just skrattal Dessa ord genljödo förfärligt i min förvirrade hjerna. Långt ifrån att känna glädje öfver att jag räddat Sophies ära och hämnats min egen, ingaf denna duell mig endast fasa; och i detta ögonblick hatade jag min hustru,