Aftonbladet – 15 november 1855, sida 1

mig; det vore icke du som skulle bilda henne, utanhon som skulle låta dig få följa sina nycker. Kanhända om du vore rik, så att hon ej behöfde beträda tiljan; men att låta henne se alla passioner, att låta henne få lysa på scenen och tro att sedan hon om aftonen varit drottning, om morgonen -skullebli en enkel och huslig maka, är narraktigt. Du vet jag älskar dig som en bror. i sjelfva vår vänskaps namn besvär jag dig, afstå från detta olycksaliga infall. 7; Jag hörde honom icke. Jag inbillade mig att bättre känna menniskorna än: Bruno, då han just genom sina fel varit i stånd att mera studera dem än jag; erfarenheten lärde mig snart mitt misstag. II. i Då jag talade med Sophie om min kärlek, syntes hon så rörd öfver min tillgifvenhet. att alla mina farhågor försvunno och jag blef ond. på Bruno som så illa bedömt sin syster. Om det hos henne var glädje öfver att: undslippa ett tråkigt förmynderskap, begär satt dela min gryende lycka, seller det ber hof efter kärlek som sällan undgår. nåson i lifvets vår, vet jag icke, men mitt hjerta bedrogs deraf, och jag ansåg bennes glädje som ett: bevis på hennes kärlek: Jag var berusad, och jag mindes endast min mor för att sakna de ömhetsbetygelser -hvarmed hon säkert skulle ha omgifvit denna dotter. Sä fort jag blef gift, började jag bereda min unga hustru för. scenen, och jag vårdade hennes uppfostran med en lärares hela egerkärlek och en älskareshela glöd. Som Sophie ej hade någon rik fantasi, skulle hon aldrig sjelf ha kunnat skapa en rok men. det var omöjligt att bättre uppfatta en ätbörd, en jvickhet eller ett leende, än hon gjorde: med ett ord, Sophie var en utmärkt elev. Sjelfva Bruno, om äfven förenat sig med mig, var förvånad öfver sin systers uppfattningsförmåga och läraktighet, Det var som Rosina i Barberaren hön för första gången uppträdde på tcåtern. Figaro hade bestämdt aldrig varit mera lifvad och skalkaktig, och aldrig hade