Aftonbladet – 12 november 1855, sida 2

Så flöt jag min väg ifrån stridens larm: Min drägt under vågen döljdes. Väl blodet rann ifrån sårad barm, Men ungdomsstyrkan svek ej min arm; Af ingen jag mer förföljdes. Min frack till betalning nu floden fick; Ty drägten för väl man kände. Jag djerfdes ej träda i krigarsskick Framför mina fienders spejande blick — Och västen jag afvig vände. Så smög jag mig upp i min våta skrud. En vän Jag 1 staden hade: Hon svurit mig tro, skulle bli min brud; Nu gick jag att ge henne återbud; Vi skiljdes — vet Gud — cj glade. Och okänd, med tiggarestaf i hand, Bland tusen faror jag flydde Det blodbesköljda, det arma land, Der tvedrägt lossat hvart samhällsband Och lidelsens makt man lydde. Blott slumpen räddade några få Ur stridens böljor de röda. Och dem man ej hunnit att nederslå, Dem tog man till fånga, och snart derpå För bödeln de måste blöda. Så fyllde vårt garde sin äras mått Och spillde sitt hjertblod dyra. Den trohet förtjenat en bättre lott; Men blod var den retande drycken blott, Som läskade folkets yra. Vi löste vår ed i den hårda fejd, Vi blödde för tro och heder Och häfdade modigt vår gamla frejd. — Nu Schweizarn ej gerna tar främmande lejd; Med tiden man byter seder. Men här du läser i klippan grå Hur Schweiz sina tappre ärar. Det folk, som kimpar i döden så, Skall aldrig en fiende segra på, Hur stärka han för sina härar. Vill ovän störa de fredliga tjäll Och Alpernas frihet röfva, Då smattrar trumpeten från fjell till fjell, Då störtar ett lejon från Hvarje häll: Ve dem som dess mod få pröfval,