Aftonbladet – 10 november 1855, sida 3

sak och blifva hans löjtnant i nordenn, hvarjemte de till utförande af kejsarens .planer, nödiga subsidierna. skule :efter freden blifva kejsaren återställda. a Detta synes ju, tvärt emot hvad Posttidningens insändare förfäktat, uppenbarligen ådagalägga, att Carl Johan alldeles icke drog i tvifvelsmål Sverges militäriska resurser att med 40,000 man öfvergå till Finland; ja vi behöfde ju icke ens några subsidiertill skänks, utan endast till låns! Och att tillgångarne i Carl Johans ögon varit ganska lysande, bevisa i öfrigt den ifrågavarande handskrifna notens något skrytsamma hotelser mot Napoleon, att om han förkastade detta förslag, äfvensom det neutralitetssystem Sverge valt, Norge skulle frivilligt gifva sig åt Sverge (!) ochi förening med svenskarne bilda en här af 150,000 man, hvaraf 40.000 man skulle qvarlemnas för att försvara Sverge, men med de öfriga skulle han gå öfverallt dit hans öde och lyckan kallade honom. — Kronprinsen tillägger: Ifall Frankrike segrar uti kriget emot Ryssland, skall kejsar Alexander (såsom vedergällning för Sverges bistånd) återgifva mig Finland. Han slutar denna kolossalt märkvärdiga not: Ehuru det i sådant fall skulle blifva min ära att vara kejsarens medtäflare (sjelfva den besegrade Pompejus åtnjöt i rikt mått en sådan!), föredrager jag dock i mitt hjerta lyckan och erfar behofvet af att vara hans vän. Orden läsas pag. 194 i Minnenas, 6:te del. I händelse Napoleon antoge dessa grunder, bemyndigades Signeul att genast underteckna ett i enlighet dermed affattadt preliminärfördrag m. m. Hvad säger läsaren om ett dylikt handlingssätt i politiken? Man erbjuder och erhåller ett nära förbund med Ryssland med förbindelse att deltaga i en koalition mot Frankrike, och ett par veckor efteråt talar man om sin tillgifvenhet för Frankrike,, försäkrar Frankrike att Sverge valt ett neutralitetssystena, och erbjuder sig att snart sagdt blifva Napoleons vasall (hans löjtnant i norden), under bättre vilkor än man förut erbjudit hans fiender — och slutligen, sedan man i halftannat år natt och dag: intrigerat mot sin gamla rival och sökt med all möjlig hätskhet förtala och skada honom, bedyrar .man att man i sitt hjerta föredrager lyckan och erfar behofyet afatt vara hans vän! I sanning man häpnar snart sagdt vid en så beskaffad politisk moral i det nittonde seklet och af en hjelte, fostrad af friheten och kallad att bestämma ett trofast och högsint folks öden. Uftgifvaren af Minnena försöker väl att bemantla. denna moral, under förevändning att den är vanlig i den moderna diplomatien och att Carl Johan yttrat alltsammans endast för att vinna tid och roa sig med Napoleon (Pour gagner du temps, il ne serait pas mal de Pamuser var Carl Johans yttrande till Wetterstedt). Detta är likväl alltför misserabelt, att förtjena ens upptagas till vederläggning. Vi böra emellertid tillägga att Napoleons utrikes minister tog saken så allvarsamt, att han tillstyrkte Kejsaren att antaga de af Carl Johan föreslagna grunder för afslutandet af ett skyddsoch anfallsförbund mellan Sverge och Frankrike. Napoleon deremot väcktes till djup harm öfver sin fordne marskalks handlingssätt och afbröt alla underhandlingar med orden: Jag skall icke köpa en tvifvelaktig vän på bekostnaden af en trogen bundsförvandt. Under tiden hade, enligt Minnenas berättelse, Carl Johan varit behjelplig att sedan de turkiska ministrar, som undertecknat fredstraktaten med Ryssland, till straff derför blifvit aflifvade, genom Sverges sändebud Tawast och under den första förespeglingen att stridigheterna mellan Ryssland och Frankrike kunde biläggas,, tillvägabringa ratifikationerna af freden i Bucharest (28 Mars 1812), hvarigenom Turkiet afträdde till Ryssland Bessarabien och östra delen af Moldau. Kort derefter bemedlades freden emellan England å ena samt Sverge och Ryssland å den andra sidan (i Örebro den 12 Juli). Allt detta var således i det närmaste undangjordt innan Napoleon vid midsommarstiden förklarade Ryssland krig, öfvergick Niemen och segrande framtågade till Rysslands gamla hufvudstad. Af brefvexlingen mellan kejsar Alexander och Carl Johan finner man, att under hela detta fälttåg den förre gjorde sig en ära af att följa de råd Carl Johan lemnade honom, att draga ut på tiden med kriget och undvika en hufvuddrabbning för att derigenom uttrötta och förlama sin fiende. De fullt historiska bevisen härför finnas bland annat i Alexanders bref till Carl Johan den 4 Juli 1812 (Bil. n:o 29) samt Carl Johans bref till grefve C. Löfvenhjelm d. 2, 6, 13 i samma månad, uti hvilka sistnämnda den svenske kroprinsen yttrar sin farhåga att Napoleon skulle återupprätta konungariket Polen, i och hvarmed han fruktade att Ryssland skulle vara förloradt, hvarföre han till och med framkastade den tanken, att Ryssland borde vara betänkt att erbjuda prins Poniatowsky Polska kronan (Jfr pag. 216—218, 6:te delen). Sommaren 1812 upptogs i Sverge med hade blifvit undangömd af sin slägting, kar1 följt . 2 Irene fav TEN PRICES FSA ME RO INT DE LE