Aftonbladet – 10 november 1855, sida 2

ABV, AVI VASIGUV SÄRANUA VOR UM OD VOVA ÄvVe KONGL. TEATERN. Gårdagens representation af Figaros bröllop gafs med sex nya rolbesättningar. Fröken Westerstrand hade öfvertagit Susannas, som sednast gifvits af fru Strandberg. Fröken W. hade, strängt taget, denna gång gått utom sin genre, då man antager denna egentligen omfatta koloraturpartierna; men man kan endast gilla, att den i nämde genre så utmärkta sångerskan äfven egnar sig åt de i striktare mening mera musikaliska partierna, hvaribland det på en gång mest intressanta och svåra subrettparti, som gifves, intager ett bland de första rummen. Då emellertid fröken W.anmäldes vara opasslig, och endast för att ej föranleda störing, det oaktadt ämnade uppträda, så måste vi till en annan gång uppskjuta vårt yttrande om hennes utförande af rolen. Vi nämna blott, att fröken W. äfven här utvecklade den finess och gratie i sång, som Skadas bt on Re Är RES SYN ENESERE N den stolta, unga flickan gick in derpå, :tyektes mig sällsamt, ty man gissar allt hvad Theseus såg, då han befriade Junos rival från sjövidundrets anfall. Jag besökte ofta några elever vid franska skolan i Villa Medicis, och alla voro ledsna öfver den stackars: Ss: med hvarje dag tilltagande passion för modellen. En afton, då jag stod hvilande emot en tegelstensmuri Caracallas : Thermer, hörde jag någon i pelargångarne som ropade mig; det var Seve, Vivoro tillsammanstill nattens inbrott, men talade blott om konst och historia. Jag förstod att han undvek tala om Ghita. Han ville höra min tanke om.den yttersta domen af Michel-Angelo, som blifvit åter mycket på modet, sedan Dante öfverallt citerades. Sixtinas freskomålning utgjorde då för mig föremålet för ett arbete, hvaruti utförandet, formen, målarens anatomiska kunskap voro mera berömvärda än sjelfva iden... och man visste i Rom att jag, antingen jag hade rätt eller ej, hade företagit mig att bevisa det ofullkomliga af den iden i allmänhet hos bildhuggare eller målare att modellera en stympad bildstod eller att måla en stympad hjelte. Michel-Angelo poet gagnade mig för öfrigt mycket i min kryssning emot den romerska fanatismen, som upplågade ända till blindhet för allt hvad som bar denne store mans namn, och S425, ifrig Raphaölist, slutade med att dagen derpå inbjuda mig till sig, för att se några gravyrer öfver stanze, hvilka man hade presenterat honom såsom originaler af Marc-Antonio-Raimondi; han ville höra mitt omdöme om deras äkthet. Men helt hastigt betänkte han sig och sade: Jag skall sända estamperna och köpmannen till er... underhandla för mig, jag ber, allt efter som ni tror dem verkligen vara originalerna eller ej... sedan, om mi finner för godt, så dela vi... det enda jag begär på förhand är, att skolan i Athen måtte falla på min lott ... det finnes också en Yttersta dom före Daniel Volterres kyska förbättring... en stor målning af en elev af Mare-Antonio; den tillkommer er med rätta ... Jag ville gerna hemta mitt lilla arbete, j som ännu är qvar hos er, sade jag i det jag fixerade honom, ,utkastet som jag gjorde, under det jag åhörde dessa sällsamma historier . , .