Aftonbladet – 9 november 1855, sida 2

Den franske ambassadören hade blifvit återkallad; min slägting, kardinalens gunstling, lemnade oss någon hjelp; men han vågade ej mer lägga sig ut för mig, af fruktan, sade han, att min svärmande karakter åter skulle blottställa honom, och det allvarsammare än förut. Då gaf mig någon i vårt qvarter det rådet att sitta som modell för målare. Det var påkostande för mig; men då jag såg att jag, genom att endast sitta som bröstbild, kunde försörja min gamla tant och mig sjelf, så förmådde jag mig dertill. Jag fick en god början, ty den namnkunnige direktören vid franska akademien, herr Ingres, valde mig till modell för en Stratonice, som han målade åt en prins vid franska hofvet; detta gjorde mig ryktbar, och som jag var eftersökt, så kunde jag välja bland artisterna hederliga personer, som ej behöfde känna till mina äfventyr för att högakta mig. Jag kan nästan säga att jag är lycklig, ehuru jag väl ibland märker att min gamla tants sällskap ej alltid är mig tillräckligt, Jag är tjugo år gammal, jag förtjenar tjugo eller tjugofem scudi i månaden; så är det för det närvarande! Nu, signori miet kännen j till historien och orsakerna till ärren på mitt bröst och i min sida... Medgifven j att jag någorlunda hämnats? Och Carlino? frågade S i det han uppvaknade ur den tankfulla uppmärksamhet han lemnat åt sista delen af den stolta Ghitas berättelse. Ack! jag har minsann länge trott att han var död... Likväl uppstod något tvifvel derom hos mig förra året... ty jag såg i en teaterjournal att en sångare med hans namn ver engagerad vid Fenice i Venedig... Jag har likväl aldrig riktigt fått veta, om det var han Och ni tänker ej mer på honom? återtog målaren. Jag! så länge jag kunde tro att han älskade mig å la bonne heure! Nu ser ni att jag ej ens brytt mig om att höra efter, om jag hade hans mord på mitt samvete.n (Slutet följer.)