Aftonbladet – 9 november 1855, sida 1

nen, hvisslade ut honom, så att den stackars :aktören, som utförde rolen, syntes komma ur fattningen. ?) Jag bekänner att detta förorsakade mig en liflig harm, en kyla i hjertat, som likt en aning genomilade mig. Denna pjes förorsakade mig både nöje och ledsnad; jag var lycklig och jag led. I följande entreakt skulle Carlino sjunga ; det var en talang, som jag knappt kände hos honom; Jag hade visst hört honom gnola, men ej vidare. Han kom in på scenen klädd som romare, lik Faone i Sappho. Den sluge skälmen visste nog att han var en vacker karl och lät aldrig något tillfälle gå förbi utan att draga fördel af denna naturgåfva. Han sjöng, och jag blef förvånad. Han egde verkligen en vacker tenor, veck, klingande och uttrycksfull... Då han kom till denna vers i caballettan: Mai pix, mai piu divi-i-i-isero, Ahl! cara non saremo, no! Sola una tomba avre-e-e-emo!