Aftonbladet – 7 november 1855, sida 3

som ni. Det jag fordrar är att hos henne finna qvinnan under amazonens harnesk; att hennes blick, då den slutligen uppeldas, må återspegla annat än stålet af en dolk. Om: denna qvinna vill låta. den transteverinska knifven spela sin rel i de små kärlekskriserna, då hos oss älskarinnan knappt Iåter det gå så långt som till en örfil, så förklarar jag henne ej i min smak. Knifven — per Bacco! — den är minsann hårdsmält! Om man en gång i sitt lif äfventyrar att bli dödad af ett fruntimmer, som det högsta hevis af kärlek, det må då så varal men att alltid vid den minsta anledning hafva i perspektiv ett hugg i sidan eller halsen, det går för långt: det skulle icke smaka mig, vore jag än förblindad af en häftig passion! I. Följande dagen ankom Ghita punktligt till. atelieren. Hon slog sig ned på divanen; Svek ordnade omsorgsfullt hennes rika, svarta hår öfver hennes sxlar och ett rödt sidendraperi omgaf den blottade bysten. Artisten betraktade länge ärret-efter Carlinos dolkstygn; han ville att huggormen skulle sticka hans Kleopatra på samma ställe, der modellen bar det poetiska märket efter blessyren. Sedan fattade han sitt färgbräde, jag återtog mitt album och den unga flickan fortsatte sin berättelse: Denna gång låg jag till sängs öfver sex veckor. Min tant hade vunnit några cus på lotteriet, då hon satte in dagen och timman för våldsgerningen. Det beslöts att man skulle göra en liten utstyrsel åt mig, och att Jag skulle lemna hemmet. Om giftermålet var det förstås ej mer fråga: Monteggianos handling hade utvecklat den rol som den gode Giänpietro spelat i hela denna händelse. Min slägtinge, kardinal Zs gunstling, hade lofvat att lägga sig ut för mig, för att taga mig från vårt qvarter, hvarest den rol jag sedan någon tid spelat gjorde min belä. genhet odräglig. En dag under mitt tillfrisk. nande--kom denne slägting till ess och sad