Aftonbladet – 6 november 1855, sida 2

det dock vara rättvist att jag fordrade af honom uppfyllandet af hvad han lofvat mig... Om han hade bedragit mig, om han begagnat sig af min oerfarenhat för att förföra mig och bereda min undergång, så förtjenade han ingen uppoffring af min jungfruliga heder. Ens afton var det mellan oss en mycket het scen, som ni väl gissar, utan att jag förklarar den. — Monteggiano blef förargad öfver min envishet, öfver mitt motstånd och hade utan tvifvel föresatt sig att segra med våld. Men dermed lyckades han lika litet som genom den vältalighet han fåfängt användt i Perugia. Jag bör säga er att denna scen, på hvilken jag gjorde slut genom den vighet hvarmed jag lyckades slita mig ur hans armar och fly in i mitt rum, der jag läste in mig — denna scen, säger jag, minskade något mina känslor för honom. Jag hade krossat hans fingrar, i det jag häftigt drog till dörren efter mig-.. jag lät honom plågas och jemra sig hela natten, utan att gå ut och förbinda honom. — Hvarföre icke tåligt afvakta fullbordandet af mitt löfte, då jag lofvat honom allt den dag jag skulle se hans: uppfyllas? För att ingifva mig styrka, sade jag till mig sjelf: — Kan jag väl afstå från min rätt, för att han sedan skall öfvergifva mig och fara till Rom och utsprida att jag låtit enlevera mig af en ryss? i Impressarion och hans trupp ankemmo. Utan att nämna något till Carlino, gick jäg en dag, då han var på repetition, till impressarions hustru och berättade henne allt. Hon skrattade mig nästan midt i ansigtet, då jag förklarade hvad jag hoppades, enligt Montegsianos löfte: Han har drifvit gäck med er, min vänx, sade mig den beskedliga frun; för att uppräda på scenen måste man framför allt tala en toscanska; och ni, stackars flicka, känner