Aftonbladet – 6 november 1855, sida 1

fattade jag ei; och jag kände mig så lycka klig öfver att afhöra honom, att jag väl insåg det jag skulle tro allt hva d han behagade säga mig. Jag frågade väl honom hvad han hade gjort af Checebina, men han slog alltid bort den frågan, åtnöjande sig med att säga, med en ton som tillkännagaf att han ej med nöje påminde sig henne, att hon hade rest från Sienna med en engelsman, En romarinna! En transteverinskal Jag uppmanade Carlino att ej tala om det för någon. En engelsman! hvilken skymf! Jag har sedan fått veta att min rival hade omtalat för honom min villfarelse, G agtog åt mig Monteggianos Bitigr sök, under det att jag blott var en lekboll, som Cheechina Eg för framgång sin intrig. Säkert blef Carlino, då han återkom till Rom, nyfiken att se den unga flickan, som, utan att i märkt det, så upplågat för honom. Det öfriga skolen i få veta. Han gjorde :så dyra löften, att redan andra aftonen be kända jag för honom allt hvad jag känt och ännu kände, Det är ej för att ursäkta mig, men jag vill dock säga eder, att Monteggiano, som jag sctt och hört tio till tolf gånger på teatern. ar ingen ny personlighet för mig: jag kände ljudet at hans röst, hans ns fasoner, lika väl som ha ch med första ant nöd hon romare våra seder desamma som ce g . sjäpiga dame I ett ord, Get var snart uppgjordt; vi arandra! Under fjorton dagars tid kom Ce rlino hvar afton, då han ej spela 2 och de med mig på gården, En eller två gånger, då min tant var borta, ville kan komma upp till mig... men det tillät jag aldrig. De dagar