Aftonbladet – 3 november 1855, sida 3

UHvlaade allmanneten medelst plad och HyEskrifter. Han yttrar ock: Innan en menniska låter bruka sig såsom här jag, måste styrelsen (med Styrelsen förstås hos Kierkegaard alltid styrelsen öfver alla styrelser) förfärligt tvinga honom; detta är också händelsen med mig. I oräkneliga längre och smärre uppsatser vänder sig Kierkegaard alltmera direkt mot den kongl. privilegierade statskyrkliga institutionen i Danmark. Man bör icke förblanda det skarpa språk Kierkegaard begagnar, för att rätt göra sig begriplig äfven för de lomhörda, med en pietistisk straffpredikan. Han har sjelf förklarat, att den pietistiska strängheten är hans själ och väsen emot; han vill icke bestraffa någon för det han icke är kristen; han saknar dertill myndighet; han kan icke räkna sig sjelf för en kristen (utan på sin höjd cen som vet hvad kristendom är), icke ens för en stark etisk reljgiös karakter, och han är derför så långt som möjligt ifrån att dömma andra för det att de icke äro det; men hvad han vill är sanning och uppriktighet, att man fcke inför Gud och menniskor lögnaktigt prålar med helighet, der endast mensklig svaghet och egoism finnes, att man icke ljuger sig vara ett apostoliskt sanningsvittne, och att man icke måtte vilja se kristendomens fullkomliggörelse i det bedrägeriet, att först inskränka sig till och nöja sig med det lätta och lägre, sedermera efterhand. gå längre och afskaffa det högre, gå längre och sätta det lägre i det högres ställe, och sedermera gå innu längre, göra det högre till fantasteri och löjlig öfverdrift, det lägre till visdom och sannt allvar. I en artikel med öfverskriften Salt utvecklar Kierkegaard vidlyftigare, att hvad man kallar Kristenhet är — Kristendomens förruttnelse, och att en kristen verld är — affallet från kristendomen. Han yttrar här : Protestantismen — så snart den skall vara en stående princip för kristendomen, icke ett på gifven tid och gifvet ställe nödigt korrektiv — är helt enkelt, i kristlig mening, en osanning, en oredlighet, som förfalskar läran, kristendomens verldsoch lifsåskådning. Att nu t. ex. derföre inträda i den katolska kyrkan vore en öfverilning, hvartill jag icke skall göra mig skyldig, men som man kanske skulle vänta sig, då det i våra dagar är nästan som alldeles glömdt hvad kristendom är, och då äfven de, hvilka bäst förstå sig derpå, dock endast äro halfbefarna. Nej, man kan mycket väl vara ensam om att vara kristen, Och om man icke är synnerligt stark i andan, så, för en kristlig försigtighets skull, ju färre, ju bättre! Och i kristenhet framför allt, ju färre, ju bättre. Ty, när allt kommer omkring, just i begreppet ky hör!) ligger grundförvirringen i kristenheten, såväl protestantismens som katolicismens, eller den ligger i begreppet: kristenhet. . Kristus har fordrat efterföljare och alldeles uttryckligt bestämt hvad han dermed menade, nemligen att de skulle vara salt, villige till att offras; så att det att vara kristen, är att vara salt och villighet till att offras. Men att vara salt och villighet till att offras egna sig hvarken tusenden eller (ännu mindre) millioner, eller (ännu mindre) länder, riken och stater, eller (absolut icke!) hela verlden. Gäller det deremot profit och medelmåtta och, hvad som är motsatsen till salt, -prat, då börjar möjligheten häraf redan med de 100,000, växer med hvarje million och står på höjdpunkten då äntligen hela verlden blifvit kristen. Derför är det hvad som sysselsätter och intresserar menniskan, att få hela folk, riken, länder, en verld af kristna, ty sålunda blifver det att vara kristen något helt annat, än det är i det nya testamentet. Detta har också blifvit uppnådt, och bäst, alldeles fulländadt, i protestantismen, särdeles hos oss i vår danska jemna, trefliga, beskedliga medelmåtta. När man ser hvad det är att vara kristen här i landet, hvem skulle väl ett ögonblick falla på den iden ait detta skulle vara hvad Kristus talar om, kors och qval och lidande, att korsfästa köttet, att hata sig sjelf, att lida för läran, att vara salt, att offras, o. s. v.?!l Nej, i protestantismen, och isynnerhet hos oss, går kristendomen på en annan melodi, såsom Jeppe sjunger, så gladelig, så gladelig, rund, rund, rund ! Kristendomen är här lefnadsnjutning, lefnadsnjutning, lugnad och invaggad i säkerhet såsom dock hvarken hedendomen eller judendomen var det -— genom den glada tillförsigten att det der med evigheten, det är nu en gång för alla uppgjordt och klareradt, så att man riktigt med lust och mera trankilt än någon hedning eller jude kan njuta lifvet. Kristendomen är alldeles icke till; Om menskligheten hade rest sig i uppror mot Gud och kastat kristendomen af sig eller från sig, det hade dock icke varit på långt när så farligt, som detta bofaktiga (gavtyvagtige) att man har afskaffat kristendomen genom en falsk och csann art af utbredning, fått alla att vara kristna, och så gifvit denna verksamhet utseendet af kristlig ifver och nit, hånat Gud, genom att tacka honom för den välsignelse han gifvit till att kristendomen fått en så makalös framgång. Hvad som förstås med att vara kristen, det har Kristus sjelf förkunnat; vi kunna läsa det i evangelierna. Så lemnade han jorden, men förutsade sin! återkomst. Och med afseende på denna återkomst, är der ett ord af honom som lyder sålunda: Månne menniskones son, när han återkommer, skall finna tron på jorden?, Hänger det nu riktigt samman med dessa ofantliga bataljoner af kristna, folk, riken, länder, en hel verld, då måste det hafva långa utsigter med återkomsten. Sedt åter omvändt, må man väl säga: allt är beredt för återkomsten. Hafven tack, j sidenöch sammetsprester, hvilka i ständigt talrikare flock voren beredda till tjenst,; då det visade sig att projiten var på kristendomens sida! Hafven tack för eder kristliga ifver och nit med dessa millioner, riken och länder, en verld af kristne! Hafven tack, det var kristlig ifver och nit! Ty, icke sannt? Om det skulle bli som det var från b n, att i blott några få, fattiga, förföljda, hatade menniskor voro I kristna, — hvar blefve då sidenet och sammeten af, och ! de ofantliga inkomsterna, och ära och anseende och! verldslig njutning, förfinad som ingen annan vällu; stings, raffinerad genom ett sken af helighet, kräfvande nästan tillbedjan? — Afskyvärdt! Till och med ; mensklighetens mest förtappade utskott hafva dock j det företräde, att deras förbrytelser icke äras och: hedras, nästan dyrkas och tillbedjas som kristliga dygder! I Och j, jordens mäktige, furstar. och konungar och i kejsare, ve att I ögonblick hafven kunnat: låta eder bedå af d illistiga, som vore Gud ij himlen blott ett allerhögsta superlativ af ett mensk-! ligt majestät, som hade han, menskligt ts ntresse, en sak att försvara, så att det fö vore honom långt v att en mäktig m i tala em ca kung är kristen, än att en tiggare är ej, är der för Herran nås person, då är tiggafen honom hk konungen, oändligt ikas för de fattige! I är konungen oänd! 1. an tiggare, till hvad ta? O, du sammetsstackare, adomen kommen in i verlaf mannickarna Ai Men se för presterna, ligt vigtigare än tig i kän hän vara oss af nn; du sidentrasa! är då k I dan fö t du skylla