Aftonbladet – 2 november 1855, sida 1

r otvetydig och hvars datum icke kan ifråsgasättas. Men det oaktadt har profetian ännu icke gått i fullbordan, Dess uppfyllelse synes mer af. lägsen för oss än för historieskrifvaren i Katarina II:s tidehvarf. Vi äro nu inbegri i en kamp mot den siste af barbarerna ännu lotvar dess fortgång godt för civiliss tionen. Ryssarne hafva ännu icke börjat nedstiga efter Dnieprn för att utbreda f i Gyllne Hornet. Tvärtom hafva vesterns skepp uppbränt porten, som försvarade det sista fästet för czarens sjömakt, och bereda :sig aft slå ett slag som skall tillintetgöra den åtminstone för ett århundrade. Kinburn och Octschakoff hafva båda böjt nacken för de allierade.. Nära ett årtusende tillbaka voro ryssarne fruktansvärda på sjön, medan de till lands knappast kunde mäta sig med stammar som längesedan försvunnit från jorden. Nu är deras mod och skicklighet på fältet höjda öfver hvarje tvifvel, men deras sjömakt synes vara cn kostsam och tvinande drifbusväxt. Allt är för dradt utom den envisa och anfallslystna a 1 som de byzantinska galerernas grekiska eld hade möda att tämja, och som nu, i trots af oupphörliga motgångar och verldens fördt melse, ännu motstår vesterns vapen och förnuftsgrunder. En öfvertygelse om ryssarnes styrka, uthållighet och ärelystnad gaf upphof åt en serie af profetior, hvilka nära hafva förorsakat sin egen fullbordan genom den nedslagenhet de hafva framalstrat. Vi kunna ej förvåna oss öfver, att Konstantinopels obildade eröfrare och deras trotsiga och uppr stämplande vasaller skulle tro, när den lugre och pröfvande häfdaforskaren, i ett tidehvarf som talte vidt och bredt om förnuftet, kände sig nästan öfvertygad. Vi hafva ingen tro på historiska paralleler, ej heller hafva vi någon åtrå att paradera med vår lärdom. Det är en moral att hemta af dessa gamla profetior om ryssarne, af den rörtviflan och feghet som nära bragt dem i fullbordan, och slutligen af det mod som, en gång framkalladt, inom mindre än ett år ådagalagt deras fåfänglighet Den östra verlden trodde att osmanerna skulle duka under för ryssarne året 1853. En engelsk politiker kunde le åt öfvertron, men hvad skulle han sjelf säga? När allt kommer omkring), skulle han utropa, är det klart att ryssarne måste förr eller sednare hafva Konstantinopel. Ryssland är ett land, som det är omöjligt att med framgång angripa; Turkiet är utslitet och kan icke längre göra något motstånd; czaren behöfver ett utlopp för sin sjömakt, som är delad och mstängd inom två insjöar; han har satt sig i sinnet att göra sig till herre öfver Bosporen, och jag kan icke se huru man skajl kunna hindra det. Det är en sorglig utsigt, men det är tingens naturliga gång, och vi måste låta oss nöja Utgjorde ej för tre år sedan de, som talade eller åtminstone tänkte å detta sätt, flertalet af nationen? Ännu idag frågar man hvarför viskulle anfalla en fiende som vi icke kunna tillintetgöra. Engelsmän hafva varit under förtrollningen lika väl som österns stammar. Filosofiska historieskrifvare hafva täflat i vidskepelse med Moskwas prester eller Rumeliens bönder. Det onda har tillväxt i våra egna dagar. Teorien om racer har urartat ända derhän att blifva ett slags etnologisk kalvinism. Vissa delar af menniskoslägtet voro förkastade och dömda att dö ut cller blifva andras slafvar, andras synbara öde var att herrska och pånyttfödas. Ryssarne voro utkorade och kallade till herraväldet öfer den gamla verlden. Att tala om att göra dem motstånd var en galenskap, som endast visade en inskränkt uppfostran och ett lika inskränkt förstånd. Och likväl hafva de blifvit motstådda; floden har omvändt sitt lopp, ingen talar nu om deras oöfvervinnelighet, och till och med få minnas längre läran om deras oundvikliga framtidsöde. Låtom oss derför taga mod till oss och tro att män och nationer skapa sitt eget öde. Vi föddes ej till verlden endast för att bevittna en katastrof. Om barbariet och slafveriet skola öfversvämma Europa, så skall det ske genom vårt förskyllande och icke genom ett af skickelsen beslutadt olycksöde. stort, mäktigt och hotande; men detta är ej första gången civilisationen lupit fara och som en enda hjeltebragd kommit till dess frälsning. Det är en egenskap hos sådana på anfall riktade välden, att när någon gör dem motstånd och vänder om deras strömfåra, då förvittra de och falla i stycken. Det må väl sägas att vi icke kunna krossa Ryssland, men så kan det förstöra eller, hvad som är bättre, omskapa sig sjelft. När hela målet och syftningen med en nations tillvaro äro gäckade, träda andra krafter i verksamhet, och vi kuuna komma ut med att afvakta resultatet. I alla händelser är vår kurs klar; vi måste framhärda till dess fiendens anfallsmakt är tillintetgjord. Det är icke något skäl hvarför vi skulle blicka framåt mot en aflägsen efterverld och tveka att handla, emedan intet com vi kunsa göra skall kunna ega en varakt het för evigt. Det har blifvit sagdt a derna af detta krig icke kunna fö 5; det är sannt, men vi skola gå framåt, i det medvetsnde att då vär sak är rättvis måste resultatet af vår framgång blifva lycka och fred. Man söger att vi endast kunna sge ett ste framför oss; vi svara att vi skola taga detta steg ut, ty då skola vi kunna sc ännu ett steg längre. Må som äro dunkl ol sig sjel i den mån vite många hinder, som på afstånd se omi skola låta sig lätt nog öfvervinnas när vi kom2a dem på nära håll. Om vi icke kunna ordna Europas angelägenheter för all cfterverld, skola vi göra det för vår egen tid och gifva efterverlden de bästa möjligheter att sörja för sitt eget försvar. Inför mod och kraftig vilja försvinna drömmarne om ett öde och en oundviklig framtid såsom en rök. Politisk fanatism har varit nära att förråda Europa åt dess mest slipade och barbariske fiende; en kort tid af mod, nthålliohet noch nunna no har vår elen