Aftonbladet – 2 november 1855, sida 1

dagar och till Stockholm Thorsdagar. STOCKHOLM, den 2 Nov. Ur Times för den 24 Oktober låna vi en af dessa storartade öfverblickar öfver händelserna, hvilka den engelska tidningen då och då tillåter sig, och som utgöra uppfriskande afvikelser från den dagliga revyen af de sista bulletinerna från krigsteatern. Denna uppsats är ett nytt bevis på det lifvade modet och den ökade tillförsigten äfven hos de betänksammare klasserna i England, hvilkas tänkesätt Times så troget återgifver. En profetia — säger det engelska bladet — har sedan tusen år hängt öfver östern; sedan tusen år tillbaka har Konstantinopel i en dunkel profetisk dröm trott sig se sina slutliga beherrskare. Denna hufvudstad för murknande välden har alltid drömt om barbarerna som skulle komma, en race, djerfvare, förslagnare och härdigare än den som en gång i tiden öfverändakastade det gamla Rom. Den store Leo motstod den fulla floden af den saracenska anloppet, fastän den byzantinske kejsarens, Europas verklige frälsares bragder nästan äro fallna i förgätenhet, under det Carl Martells rykte blifvit fortplantadt till efterverlden för det han besegrade en handfull lundringslystna araber. Konstantinopel kastade tillbaka böljorna af den saracenska anstormningen, och från den stunden började kalifernas välde att aftaga. Den kejserliga staden var dömd att sju århundraden sednare falla under väldet af den race, som hade efterträdt araberna i maktens besittning. Men hvarken då den Isauriske kejsaren hotades af kalifatets flottor eller när den siste Palzeologen omkom för osmanernas svärd, var det någon som trodde att Moslem var den rätte utkorade framtidsherrskaren öfver Konstantinopel. Vidskepelse och historia pekade båda mot norden. Det nya Rom skulle falla för en race, hvilken liksom göterna och longobarderna skulle komma från nationernas stora vagga. När i det nionde århundradet Rysslands namn första gången hördes af Svarta hafvets sjömän, vann den gamla dunkla föreställningen styrka, och tron på ett af skickelsen bestämdt öfverherrskap förökade den bäfvan som ingafs af den tappraste och mäktigaste bland de nordiska horderna. Inom loppet af två sekler hade Konstantinopel fyra gånger blifvit anfallet af de ryska flottorna. Deras hamn för rustningar och reträtt var Dnieprns utloppsbassin, denna fläck, der Englands och Frankrikes flaggor nu svaja öfver Kinburns batterier. Deras galerer samlade sig ofta i en liten trång hamn på den Traciska Chersonesen, under århundraden en tillflykt för sjöröfvare, nu namnkunnig öfver hela verlden under benämningen Balaklava.. Arhundraden förgingo; Konstantinopel föll tillsamman under korstågens påtryckning, en med hvarje år hopkrympande cirkel utmärkte gränserna för dess kejserliga välde; när sultanerna stodo i Brussa och Adrianopel, kände Bosporens stad sitt förestående öde; och fastän ryssen ännu tältade i hjertat af sina öknar och osmanen nästan redan satt på den kejserliga tronen, pekade grekens legender redan på den ljushåriga racen, som skulle föra spiran i de kommande dagar. De gamla krigen voro nu öfver. Moskoviten dyrkade sin gud efter den orientaliska ortodoxiens reglor och erkände den byzantiska patriarken som sitt andliga öfverhufvud; han var ej längre en förskräckelse utan ett hopp; han skulle uppstå såsom en hämnare och befria S:t Sofias heliga döm från befläckelsen af muselmanska religionens bruk. Icke förr var Muhamed herre öfver staden, än tiderymden för det osmaniska väldet förutsades. Det skulle räcka 400 år. Ingen profetia är nogare bestämd, ingen har vunnit en vidsträcktare utbredning; ingen har uppväckt högspändare förhoppningar. Från Hvita hafvet till Persiska viken har den varit millioners trosbekännelse. Dess upphof är för oss obekant, men olik de flesta förutsägelser har den varit i samma mån omfattad af dem som fruktade och dem som hoppades på dess fullbordan. Greker, turkar och ryssar hafva alla i lika mån tagit den för god. Den har sporrat czarernas äregirighet, en har uppmuntrat rajahs, de turkiska kristna, i deras hårdnackenhet den har nedstämt och förslöat turkarne, gjort dem mera likgiltiga för framtiden och mera sjelfviska i den när