Aftonbladet – 30 oktober 1855, sida 3

Kierkegaard framställer derefter för sig den frågan huruvida den officiella kristendom, sohi staten: tagit på entreprenad, verkligen kan-kallas för en gudsdyrkan eller icke snarare ett gäckeri, och han motiverar dennasfråga på följande sätt: om läraren (presten) edligt förpligtas på nya testamentet, medan han dock icke blott icke har någon porträttlikhet med:en Jesu Christi apostel, utan icke en gång en karrikatyrlikhet, nej är det rakt motsatta, den triviala. motsatsen ; d om läran, som förkunnas såsom Gids ord, är deruti olika med Guds ord att den icke är detsamma: och icke -heller det motsatta, utan hvarken det ena eller det andra, hvilket just är det som är mest. emot kristendömen och Guds ord; om ssttuationen (och situationen är ju-egentligen den som bestämmer, huru det som säges skall förstås), om situationen icke liknar den i det nya testamentet mera än kälkborgarens hvardagsrum och barnets lekstuga likna e afgörande momenterna för den betydelsefullaste och fruktansvärdaste verklighet, eller ännu mindre, eftersom man :ger ett slags utseende af att de båda situationerna verkligen likna hvarandra; om nu förhållandet är detta — och . man då, enskildt medveten härom, officielt låtsar om ingenting: är detta då kristlig gudsdyrkan, eller är det att drifva narri med Gud, narras! med honom med hjelp af -en sådan officiel. gudsdyrkan, kanske i den stanken, att om vi blott kalla det kristendom, så kunna vi nog, genom att hvar söndag duka upp dermed, slutligen inbilla honom att det är kristendom ? Kierkegaard utvecklar närmare det yttrandet att presten är den triviala motsatsen mot en apostel och lärare i nya: testamentets mening: Prestens naturtrogna signalement är: en halft verdslig, halft andlig, helt tvetydig embetsman, rangsperson, som (i. hopp att avancera efter aneciennitet och bli riddare efter tur — huru öfverensstämmande med det nya testamentets anda!) genom och i det presterliga söker en utkomst. för sig och familj, som föder sig af att Jesus Christus blifvit korsfäst, påstående att detta djupa allvar (denna Jesu Christi -efterföljelsen)-är. det. nya. testamentets kristendom; sorgmodigt beklagande och suckande öfver att i församlingen dessvärre få äro sanna kristna — ty att presten är en kristen det är naturligt — — — Det föregående yttrandet om det olika i situationen : förklaras närmare sålunda: I nya testamentet är situationen denna: den talande, Christus, står — sjelf obetingadt uttryckande motsatsen: — i-en verld; som åter obetingadt uttrycker motsatsen mot. honom. oeh hans lära. Om nu Christus fordrar af den enskilde tro, så låter detta på grund af situationen ieke göra sig, utan att kom-ma i ett kanske til och medlifsfarligt förhållande till den omgifvande verlden. — Der allt deremot är kristligt, der alla äro kristna, till och med fritänkarhe, der är situationen denna: det att. kalla sig kristen är medlet, hvarigenom man betryggar sig mot allehanda olägenheter och obeqvämligheter i lifvet, .och. medlet hvarigenom man försäkrar sig om jordiska förmåner, -beqvämligheter, profit o. s. y. Men vi låtsa om ingenting, vi deklamera (hvem kan bäst? det kan vår prest), vi deklamera om att tro, att bekänna Christus inför verlden, att följa honom 0. 8. V..0. 8. V., oeh rättrogenheten florerar i landet, inga kätterier, inga sehismer, öfverallt rättrogenhet, den rättrogenheten som: är — satt leka kristendom., (Forts. följer.) —