Aftonbladet – 30 oktober 1855, sida 3

Det är visserligen mycket, som -man kan vara tillikan, oeh just hvad allt det obetydliga i verlden angår, gäller det att man sålunda ypperligt kan vara det tillika, sålunda kan man vara både det och det och tillika dilettant på fiol, ledamot af en sällsällskapsklubb, fogelkung, o. s. v. Men det betydliga har just den egenskapen, att i samma mån, som det I g Sr det betydliga, i samma mån egnar det sig min-Id dre till att man är det och — tillikav något annat. Och bestämmelsen .sanningsvittne är en särdeles s herrsksjuk, en högst osällskaplig bestämmelse; noga taget, låter den väl blott förena sig med det: att 5! vara föröfrigt Ingenting. Sanningsvittne står inog-1 grannt förhållande dertill att kristendom är olikstämI u mighet med denna verlden; deraf kommer det, att g vittnet alltid må vara igenkänneligt på olikstämmighet med denna verlden, på försakelse, på lidand de; och deraf kommer det, att detta varande så litet egnar sig till att tillika vara något annat. Men att 0 vilja efter den aldra största måttstoek taga för sig Ik n fi (0) Vv n OA RB: rr mt l alla fördelar och allt verldens godaöch dock tillika vara sanningsvittne, derom må man, kristligt på saken, ha lof att säga: det var satan till sanningsvittne! ett sådant sanningsvittne är ieke. blott ett vidunder, men en omöjlighet, liksom en fogel, hyilken tillika är fisk, eller ett redskap af jern, som tillika har den märkligheten att våra af trä! .. . . Föra öfrigt vill jag tillägga att man, genom att sålunda från predikstolen framställa biskop Mynster som ett sanningsvittne, gör i högsta grad orätt mot. hvarje annan utmärkt och förtjent man i landet. En jurist som Örsted, en lärd som Madvig, en läkare som Bang, .en skald som Heiberg, seeniska konstnärer som Nielsen, Rosenkilde, Phister, alla dessa män, hvilka I h dock, medan de lefva, ingalunda kunna sägas hafva b taeksammare vilkor, erhålla mera af jordelifvets njutningar och goda än biskop Mynster egde, utan tvärtom I C må sägas i sjelfva verket hafva otacksammare vil-t! kor — alla sådana män ega fullkomligt samma rätt I te som biskop Mynster till att begrafvas som — san-l1i ningsvittnenl, —-— — f År biskop Mynster ett sanningsvitthe — yttrar han — så är, det kan till och med den blindäste se, P hvarenda prest i landet ett sanningsvittne. Ty hvad C som estetiskt var utmärkt och utomordentligt hos k Mynster angår alldeles ieke den frågan om att vara I k sanningsvittne eller att ieke vara det, en fråga, hvilI ken angår karakteren, lifvet, existensen, och i detta k afseende var Mynster alldeles likartad -med hvarje annan prest i landet den der ieke försyndar sig mot den borgerliga lagen. Alltså, hvarenda prest i lan-! det är tillika sanningsvittne. Men så snart detta en gång är hördt, detta att: hvad vi kalla prest ärl: tillika att vara sanningsvittne, i samma stund är allt I n det kyrkligt bestående, kristligt sedt, en fräek: oan-1k ständighet. Det bestående är, med antagandet af denna I C sats, ett uppenbart affall från det nya testamentets p kristendom, ett försök i riktning af att göra narr af ån Gud, liksom förstode vi icke hvad det är han i sitt lt ord talar om. När han talar om att förkunna läran för ) k intet, så förstå vi det så som att förkunnandet naturligtk vis är — näringsväg, den säkraste väg till bröd och med I k jemnt avancement; när han talar om att förkunna ordet I.n i armod, då förstå vi dermed så och så många tusenv tals riksdaler om året i lön; när han talar om attlj förkunna ordet i förnedring, förstå vi dermed att göra I NM en karriere, att uppnå exeellensrang, liksom vilb med olikstämmighet med verlden förstå att blifva la kunglig embetsman, o. s. v.; med afsky för all hjelp åo och bruk af verldslig makt förstå vi sammalunda att i just betrygga oss sjelfva med oeh göra bruk af denna ) d verldsliga makt; med lidande för läran förstå vi att använda polisen mot andra; med försakelse af allt förstå vi att få allt, de finaste läckerheter och godbitar, som hedningen har slickat sina fingrar efter, I och tillika — äro vi sanningsvittnen.. aDet högstvälborna, högärevördiga konferemsrådet, biskop Martensen, — forifar för!. — förvandlar, genom ait framställa biskop Mynster såsom ett sanningsvittne, åc,, det kyrkligt bestäsnde till, kristligt sedt, en fräck oanständighet. Ingen, som betänker hvad kristendomen lärer: att han går ett evighetens ansvar till mötes, en dom(der domarer är den försedrade, bespottade, korsfäste, som lärde: Följ mig sficr! Mitt rike är icko af denna verlden), en efterräkniog, hvarvid msjestätsförbrytelser mot kristendomen just äro de brott; som sist förlåtas ; ivgen, som betänker detta, kan tiga stilla vid denna biskop Mar enseng nya lära om hvad der må förstås med ett sannivgsvittne. För min egen åel upprepar jag härmed, icke förmildradt, men skärpt: Heldre vill jag spela, rumla, hora, stjäla, mörda, än vara med om att sålunda göra narr af Gud, heldre tillbringa min dag på kägelbsnor ech vid biljarder, min natt i biribibus och på maskerader, än att dsltaga i det slags allvar, biskop Martensen kallar kristligt allvar; ja jsg vill helt öppet göra vart af Gud, stiga opp på eu hgt siäle elier gå ut i des fria, der jag är evusam med honom, ech der säga rent u:: Duären lay dålig Gud, icke bättre värd än att man gör narr af d:g ! heldre det, än att göra parr af honom på det visst, att jag högtidligt gör mig helig, att mitt lif är idel nit och ifver för kristendomen, dock. väl till märkandes, sålunda att det beständigt (förbanvade tvetydighet!) tillika är min timliga och jordiska profit, att mitt lif först ech sist är entusiasm för 1ärans förkunnande, doek — väl till märkandes — sålunda att det är vissa ting; jig helst både först och sist förbigår och, så framt talet kommer på tem, lätsar icke förstå, alltså lätsar icke förstå hvad detis är Gud talar om, då han säger att det: att för läran lida bunger och törst och köld och nakenbat och fan I) gelse och hudflängning, det år att: vara sanning g vittna . .. Biskop Muartensea har från predikstölen, ioför värd Gud och Herre, framställt Mynser som , en kristhg förebild för en kristlig menighet; så är då Is alltså vägen, gu vord.n en annan, än den idetnyal)y s f Ua Ad MM EA DN MM bee De NM Ft Dt ot fr testamentet, den att i förnedring, förhatad, öfvergif ven, förföljd, förbannad, lida i denna verlden ! Vä gen är nu att beundrad, applåderad, bekransad; be jr stjernad, göra en lysande carriere. Och liksom vägen I, bar bifrit-en avzau, ja den motsatta, så Sve ut 8 tolkniogen af bibalordet. Når vi läsa i nys testa a mentet de af biskop Martensen sjelf citersde orden ilk epist. till Ebreeraa: Kommer ibåg edra lärare ochi, efterföljer deras tro! då skall detta ou icka mer , förstås si: Betrakten utgången af deras vandel, d.v I, s.-mårken hurusom deras hf, som var en idel i rsa kelse och ideli lidande för låran, blifver sig sjelf tro 1 get intill det sisia, icke ångrar att hafva uppotfrat alit, utan till och med i döden, kotsske martyrdöi mens död, bevarar trons frinodighet! Nej, nu skall det förstås så: Betrskten biskop Mynster, märken jP? utgången af hans vandel, betänken: ham åre! dei i ända derhöp att blifva excellens! Märken utgånger af hans vandel, j vetea ja sjelfve hvilka förbaredelI ser der göras till dea test pompösa begrafning ! Bef trakten desta och följen så honom eft r, han är vå 9 gen, icke mera Chrisius, hvilken värnande siger: i som för menviskom högt är, der stygge. Gad L D, I en följande kort uppsats förmedlar för; fattaren öfvergången från frågan om Mynsters s kanonisering såsom sanningsvittne till frå-11 gan om officiel kristendom i allmänhet och If om den s, k. kristenheten, d. v. s. fiktionen1? om tusenden och millioner kristna, hela kristna I folk och verldsdelar. Han yttrar der: k Det hade visserligen varit det önskligaste, att bi-, skop Mynster sjelf, högtidligt som möjligt, hadetd, slutat med-att säga folket, att det han hade repre-Åf senterat icke yarit det nya testamentets kristendom, ; utan, om man så vill, en from förmildring, en hägf 1 c ring, på mångahanda sätt inhöljd i synvillor och ett bedrägligt sken. aDet skedde icke.a aFör min del står jag vid mitt påstående: offieiel kristendom, den officiella kristendomens förkunnande, är hvarken i-en eller annan mening det nya tesiamentets kristendom, I hvad fall som helst må detta I.