Aftonbladet – 26 oktober 1855, sida 3

att man icke behöfde behålla flera qvar än man kuude föda, sä skulle det gå lätt att bli dem qvitt, ty i sjelfva verket är det ej större synd att tåga lifvet af dem, än att dödzx de oskyldiga djuren., Desia ord, yttrade med glad ton och likasom på skämt, hade icke förefallit hustrun såsom ett nitryck af Lekmans verkliga öfvertygelse; helst han ofta i allvarsamma ämnen plågade uttala äsigter, stridande mot sllmänna tänvkesättet, för att retas henog till vederläggning. Sedermera under vintern hade Lekman ofta varit tungsint och grubblat, bland annat deröf26r, huruvida det funaes någon Gud, då menniskorna nge göra hvad ondt de ville och den rike förtrycka jen fattige. För hustrun hade Lekman äfven någor sång yttrat, än afsigt att rymma från henne och barnen eiler att afhända si, lifvet, än klagan deröfver att barnens ökade antal bragie föräldrarna i armod. Hon hade vid sådana tillfällen sökt lugna honom ch äfven deruti lyckate, så att han emeilanät varit slad och tillfreds. Mot barnen hade han altid visat zalvilja och ännu den 20 Mars nästlidne år, sedan allt makarnes husgeräd nyligen blifvit på auktion försåldt, så att de till och med måst låna säng för sina barn, hade Lekman yttrat till hustrun, att barnen och isynnerhet det ysgsta just vore i den ålder dö aan kunde hafva sin största ro af dem. Sonen Johan Victor var pemligen då fem är gammal, dottrer Christina Josefina tre och ett halit år och sonen Carl Gustaf 1?., år gammal. Men samma dag, under det Lexmans hastra var bortgången och han ensam hemma med barnen, baslöt han att sätta i verket siit länge närda uppsåt att nreröfva dem lifvet. När han batann sig, med de såda åldste, vid en sfiägsen badstuga, gjorde han af 22 gammal töm två snaror och satte dem om bargxns hslsar. Troende att pappa ville leka häst med em, hoppade barnen gladt kring honom, och deras skyldiga glädje bragte honom för an sund till be.oning; men kort åerefter mörknade åter hans håg, pch fullföljande sitt förskräckliga beslut, lyfte han i aarorna begge barnen på ea gäng upp från marien ch höll dem så en låg stund sväfrande i luften, i afsigt att genom hingning bsröfrva dem lifvet; men 1å de arma barnen gonu fuocos vid lif, slog han först tickan och derefter gossen ett par gånger baslinges aot marken samt klämde dem våldsamt på bröstet, slldess de dogo, och kastade sedan en hästhud över ism. Ursinnig rusade han deruppå in i stugukamnaren, der det yngsta barnet, sonen Carl Gustaf, lumrade lugnt i sin vagga, fattade honom i benen, yekte upp honom och krossade hans hufvud emot oifvet, så att ban genast afied. Utan att taga någon värd om de små liken, begat ig Lekman på väg till Örebro, fundersnde på än ati ymma, än att skaffa sig arbete, än att begå sjelf nord, för hvilket sistnämda ändamål han medtagit ea yxa, en rakknif och en tälgknif; ämnade vid anxomsten till Svartå uppsöka bruksförvaltaren för att :åta honom erfara gina geraingars frukt; men afstod derifrån ävensom från sjelfmord, hvarigenom ban ansåg sig endast gå lagen i förväg, och återsände till Ssrsjötorp, der han för gracnarne, som untder tiden upptäckt d2 tre liken, och för den förkroaade bastrun, som sednare hemkom, omtalade siv erning med tillägg att ban dermed gjort vål och ieke illa,. Det yttrande han dsrvid äfven fällde, att ban efer dråpet å barnen ämnat vid Svartå döda sin förmente förföljare, bruksförvaltaren, om denne träffats hemma, har Lekman inför rätia återkallat såsom del utgörande ett tom: skryt med sitt med och dels säknads på att derigenoom göra det sk illa för si om möjlikts. Bakänrelsen om de tre barnens död sått har han deremot vidhällit , med full redighet i afseende ä förloppat och omständigheteraa dervid. Lagaren har vid besigtning fonnit Johan Victors och Christina Josefinas lik hafva djupt intryckta strimmor efier eiv härdt tilldraget tjoekare snöre om halsärne sami hufvudskålarnes bakre delar och lefrarae krossade; åfrensom Cari Gustafs hufvudskål vore likaledes krossad, hvilka skador medfört döden. För det med vilja och stadgadt råd begåogna drä pet å sina 3:ne barn, tillika med oloflig ko handel med Svartå bruks underhafvande, oloflig ängsbergning och skogsåverkan, blef Lekman af Svea hofrätt dömd alt i en bot mista lifvet genem halsbuggning. Lekman sökte hos Kongl. Maj:t, af nåd, förskoning från dödsstraffet, under uppgift att hans motgängar bragt honom i ett slags svårmod, hvarander han fattat en fix id ati taga lifvet af barnen, emedan de annars skulle komma att sakna lifvets nöd torft, men att han nu djapt ängrade sitt brott. Hans hustru fällde jemväl förbön för honom, under yttrande att Lekman, såsom vanligen lugn, foglig och kårleksfall, 8 kunde äntagas vid föröfvandet al ett så svårt brott hafra haft full sionesredighet. Åtskilliga kamrater och grannar vitsordade Lekmars goda uppförande. K. M:t täcktes af nåd förskona Lekman från dödsstraffet och tillat att han fick umgälia sina brott med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar ktyrkoplikt samt lifstidsarbate å fsstning.