Aftonbladet – 26 oktober 1855, sida 3

En ursinnig fader. Då förtröstan till Gnads oändliga barmhortighet och allmakt flytt ur den af timliga motgångar nedtryckta menniskans bröst och förtviflans mörka tankar fördunklat henhes förständ, förlades hon efta att med brettslig hand ingripa i sitt ödes skickelser, störtande sig genom brottet uti ett elände, vida förfäriigare än bennss förra missöden, hvilka, burna medkristligt tälamod eeh undergifvenhet, skulle hafva nått sitt slut och med en lyckligare lott belönat den förtröstansfulla kampen mot bekymren eeh nöden. En sorglig bekräftelse på denna sannisg lemnar Nils Lekmans historia. Han var född är 1827, bade god frejd och skötte sedan några år ät sin svärfader torpst eller fabadlägenheten Sirdötorp som lyder under Bdsbergs soekens pastorsboställe ech på alla sidor år omgifvet af Svartå broks eger. För elefligt tillgrepp från dessa egor af kol och andra skogseffekter, äfvensom för det han olofligen åverkat skog och afbsrgat slottermark som tillhörde bruket, blef Lekman i början af äå 1853 instämd till häradsrätten af bruksförvaltaren vid Svartå, med yrtande af böter och skadeersättning. Uader deta mäls handläggning vid tre särskilda ting, hvarvid Lekman flera gånger inför rätta visade öfvermod och utbrett af häftigt lynne, erkände han att hafva på Svartå egor dels huggit och borifört 9 lass ved och 60 tjog löf samt bergat 14 lispand hö, hvartill han föregaf men icke kunde visa sig hafva varit berättisad, dels köpt af brukets torpare och förlagstagare, atan. vederbörligt tillstånd, fyra tunnor kol, hvarföratan starka anledningar förekomms dertill, att Lekman olofligen tillgripit kol från brukets kolbottnar. Under tiden hade Lekman, som för sig med hustru och tre bara fann den ringa inkomsten af torpet otillråcklig, sökt derjemte förska:fa sig arbetsförtjenst, bland annat vid Björneborgs bruk, der han ock er hållit löfte att blifva antagen till hyttedräng, men äter gått miste om denna plats. När han slutligen ifven öppsadss att utan fardag afflytta från torpet, sch åtalet för ingrepp i brakets rättigheter alltjemt fortgick, så att Lekman förutsåg den dryga bötesoch ersättningsskyldighet sem derigenom skulle komma att drabba hosom, blef Lekman, som förut, ehuru i koappa omständigheter, icke lidi: egentlig nöd, inmgen af djupt bekymmer för sin och de sinas framsida utkomst, cch tillika af förbittripg emot broksförvaltaren, hvilken genom sin stora makt och inflyande, enligt Lekmeans föreställning, ådragit bonom alla dessa motgångar och hotåde att bereda hozom timligt förderf. Önskan att genom våldsamt ingrepp i sitt olyckliga ödes utveckling väcka fasa och samsetsqval hos bruksförvaltaren, förenade sig med den (anken att Lskman, om han genom döden befriade sina barn frin bördan af ett lif i fattigdom och elände, skulle derigenom ntöfva en god gerning. Redan på hösten 1853 hade Lekman en gång för sin hustru yttrat, att det vore bra om de icke bade de två äldsta barnen, och tillagt: vore det blott lag,