Aftonbladet – 25 oktober 1855, sida 2

och detta var ej någon af dem. Fartygst låg nu i fullkomligt lugn sjö vid inloppet till en flod, på hvars stränder, omkring en mil från sjön, sågs en ståtlig. stad med höga vallar och torn och ett befästadt kastell. Efter en stund syntes en ståtlig slup med sextom åror utkomma fråa floden och närma sig fartyget. Dar var besynnerligt utskuren och förgyld; roddarne voro klädda i antika drägter, dsras åror målade i klart skarlakansrödt, och de kommo långsamt och högtidligt roende i takt efter en gammel spansk sång. I sktern satt, under en tronhimmel af siden, en riddare, rikt klädd, och öfver hans hufvud sväfvade ett bangr, bärande korsets embleraer, Då slupen sådde fartyget steg riddaren ombord. Han var lång och mager; med ett långlagdt spamskt ansigte, mustascher som vrede sig ända upp mot ögonen och ett spettigt pipkägg. Han bar stridshandskar som räckte ända upp till armbågen och en Toledo-sabel hvars spets stack ut bakom hams knäveck, och i hvars flätade föste ham bar gin näsduk, Hans min var stolt och tillgjord och tillkännagaf obestridligen hidalgon. Framsträckande långt spindellikt ben, aftog han sin somrero (ett slags bredskyggig hatt), svängande den tilldess fjädrarne sopade däcket, och silltalade Don Fernando på det gamla kestisnaka tinogomålet, i det han med gamraal panek ridderlighet helsade honom välkommen till de sju städernas ö. Don Feraando var utom sig af förvåning. Kunde detta vara sannt? Hade han verkligen af atorsen blifvit drifven just till det land vit sig ut att söka, x det verkligea. Just samma dag höllo inarne en stor fest till firande af siaa för-. ere flykt undar morerna. Det främmande fartygsts axkomst, just vid detta tillfälle, ansågs som ett lyekligt omen — ett uppfyllande