Aftonbladet – 25 oktober 1855, sida 2

af en gammal profetia, hvarigenom ön skulle blifva återförenad med det stora kristna samfundet. Den nyss ankomne riddaren var ingen anman : öfverstekammarherren, som af alkalden bl it skickad att inbjuda skeppets befälhafvar till hufvudstadens stora fest. Don F ando kunde knappast öfvertyga sig att -, allt detta var en dröm. Han gaf tillkän: sitt namn och ändamålet med sin resa. Öfverstekammarherren förklarade att var i enlighet med den gamla profetian, och att han, i samma ögonbliek han förevisade sina kreditiver, skulle bli erkänd som adalantado öfver de sju städerna. Under tiden led dagen mot sitt slut; slupen var redo att föra honom i land och skulle lika säkert föra honom tillbaka igen. Don Fernandos lots, en riktig sjöveteran, drog honom afsides och gjorde honom föreställningar om det vågsamma i att sålunda på en främlings ord gå ombord på en främmande slup och landstiga på en okänd kust. Hvem vet, sennor, hvad detta är för ett land eller bvad folk som bebor det.s Don Fernando lät ej öfvertala sig. Hade ej han ensam trott på tillvaron af denna ö, då hela den öfriga verlden tviflat? Hade han ej sökt den, trots stormar och oväder, och skulle han då nu draga sig tillbaka från dess stränder då de lågo midt för honom i blidaste lugn? Med ett ord var ej tron just sjelfva hörnstenen för hela hans företag? Sedan han derföre iklädt sig en galadrägt, passande för det högtidliga tillfället, tog han plats i slupen. Öfverstekammarherren satte sig midt emot. Roddarne höjde sina åror, åter uppstämmande sin sorgliga sång, och den granna men oviga båten sköt långsamt fram genom vattnet. Natten inbröt innan de uppkommo på floden, der de passerade förbi uddar oeh klip