Aftonbladet – 20 oktober 1855, sida 3

Till Redaktionen af tidningen Aftonbladet. . Sköne i Oktober 1855. Underråttelsen or de nyligen skedda befordringarne inom Lunds stift har väckt icke så rioga förtrytelse både hos presterskapet och församlingarne. Man talar utan förbshållsamhet om sitt missnöje. Äfven prester, som annars bekänna sig till den konsarvativa läran, kunna icke undertrycka sin förvåning öfver de befordringsprineiper, som under den nye ecklesiastikministern göra sig gällande. Ett rykte hade spridt sig, att statsrådet Anjou skulle hafva gjort sig till regel, att vid de regala pastoraternas tillsättande alltid öreslå hos konungen den prestman, som församliogen genom sitt val uttryckt sig helst önska till själasörjare, och denna beordringsprincip gillades icke blott af presterskapet utan väckte äfven förhoppningsfull belåtenhet hos församlingarne. Men det tyckes höra till vår principlösa tid, att regeln blott gäller för dagen och i sig sjelf icke är annat än ett undantag. Det är visserligen sannt, att sökande ega sina anspråk, men församlingarne ega äfven sina, och de torde dock vara störst. Icke kan det vara välbetånkt, att i en tid, dä schismatiska rörelser öfver alli uppstå i landet, understödja dessa andliga förvillelser genom förkastandet af de själasörjare, för hvilka församlingarne bysa förtroende, och påtruga dem andre, hvilka de mottaga med ovilja. Icka underligt, att folket söker sig om efter lärare utom församlingen, då det förmenar sig hafva erhållit i sin obekante kyrkoherde blott en regeringens pensionär. som blifvit tillsatt endast för att uppbära lönen, Man invänder till stöd för den kungliga tillsättningsrätten, oberoende af församlingarnes önskan, att det icke ailvid gär rät till vid prestvalen samt att forsamlingarae icke sjelf. fa ega förmåga att utse sina själasörjare; men, om än det ock någon gäng händer, att röstvärfning föranoleder valet, hvilket vi icke kunns bastrida, torde den dock icke oftare förekomma vid de regals, än de konsistoriella pastoraten, hvilka alltid tillsättas efter röster, och i allmänhet utöfva församlingarne lika samvatsgravnt sin rösträtt, som konungen sjelf sin tillsättoingsrätt. Församlingarae ega dessutom det afaggda predikoprofvet till ledning för six omdöme, då konungen icke sger annat för sitt, än de 33kandes pappersmeriler, hvilka ofta kunna synas större än de i sjelfva verket äro, samt ensidiga biskopars rakommendationer och audra infytelserika gynnares insinuationer, hvilka icke gifva efter i värf. aing af högsta maktens röst. Det är ett eget förhbälland2 med de regala pastoraterna, hvilkas antsl i Lunds stift ty värr är störst; ingen kan egentligen säga, hvarföre just de pastoraterna skola vara regala. Icke heller kan man förklara, huru åa blifvit det, om icke genom blott maktspråk. Pastoraternas nator grundar sig helt och bållet på iraditionsr och egenmäktiga uppgifter i stiftsmatriklar. Vi äro öfvertygads, att om en revision i deitz bänseende med noggrannhet företogs, skulle nästan alla pastoraterna i Lunds stitt ätergå till sin natur af konsistoriella. som de voro föra Malmö recess. Få se om icke stiftet vid nästa riksdag presenterar en riksdagsman, som med de historiska urkunderna i band söker äterbörda församlingarna sin ursprungliga tillsättnipgsrätt. Det hviskas åtminstone derom man och man emellan. Hvad nu särskildt de nyligen bertgifna pastoraterna, nemligen Ausäs, Qvidinge, Löde:up, Ifö och Hörröd, beträffar, så befinnas de trenne förstoämnda och fetaste hafva tillfallit extra sökander. Bland desse tillhöra de tvenne icke stiftet. Den ene ) är en sjuttioårig man, hvars böga ålder torde göra det svårt för honom att sätia sig in i nya förhållanden på en helt och hället främmande ort. Han kan således redan betraktas såsom pensionär. Den andre ) är son af biskopen i Wexiö. Vare det nog sagdt om honom. Den tredje ), visserligen en stiftets infödiog, har i flera år af sjuklighet varit urståndsatt att bestrida si skolbefattuiog, ehuru han egt sia bostad vägg om vägg med skolrammet. Blott till de tvenne minsta och magraste pastoraten hafva församlingarnes uttryckta önskningar gjort sig gällande. Så litet respekterar man folkets billiga fordringar. Icke underligt, stt rörelser inom församlingarne uppkomma, att en benägenhet för frikyrkans läror griper omkring sig, då man aåfsen genom tillsättningarne af lärare mot församlingarnes önskningar arbetar dessa vådliga lärors aubängare i händerna. ) Doktor Wallin. ?) Regementspastor Heurlin. ) Collega Höckert.