Aftonbladet – 20 oktober 1855, sida 2

kom han en dag till Baussigues och uppträdde der som ett spöke inför sin bror. Prinsen blef förskräckt af hans bedröfliga och förtärda utseende samt hans själs beklagliga och förvirrade tillstånd. Han emottog honom med den mest deltagande ömhet, lät honom bo inne i sitt eget rum, tillsade trenne domestiker att sköta och vårda honom, och försökte med de örmaste och mildaste omsorger godtgöra den handling af stränghet han nu så mycket förebrådde sig. Men då han fick veta hvilken behandling hans olycklige bror varit underkastad i fängelset och den omenskliga grymhet som orsakat hans själssjukdom, vredgades han högligen. Det första han gjorde, var att afskeda van Wert från kommendantsplatsen. Denne vildsinte man trotsade prinsen och försökte bibehålla sig på sin plats i det gamla slottet, genom att på fiera mils omkrets uppvigla bönderna emot honom. Detta uppror kunde blifvit högst olyckligt till sina följder, om han ej blifvit förklarad fogelfri af kejsaren och slutligen gripen såsom statsfånge. Minnet af hans farfar, den ofta besjungne Johan van Wert, var det enda som räddade honom från galgen, men han hölls länge fängslad på fästningen i Horu-op-Zee. Der förblef han till sitt åttiondeandra år, vild, häftig och oregerlig ända till sin död, ty man berättar, att han aldrig upphörde fäkta och slåss så länge han kunde knyta näfven eller föra knölpåken. Emellertid hade den vänliga och milda behandlingen, den helsosamma födan och framför allt prinsens ömma broderliga omsorger haft den lyckligaste verkan på grefve Antoine, Han återfick så småningom sitt förstånd, men en viss vild hätighet tycktes dock alltid ligga på botten af hans karakter, och han måste behandlas med den största försigtig