Aftonbladet – 19 oktober 1855, sida 2

a nnnznnznnwi mm p -—-C:w-nnnnnnOOOOIo—— — —h mk MM Stego af och suto en stund med dem vid! deras sakta brinnande eld. Den unge prinsen underrättade vår chef, att han stod i begrepp att förfölja en ung man, som rymt från staden med en af hans unga favorithustrur, hvarefter han muntert bedyrade det han skulle hafva bådas öron som segertecken innan han tänkte på att återvända. Hans längd var något öfver medelmåttan och hans gestalt af de mest harmoniska proportioner jag någonsin sett; han hade någonting älskvärdt och intagande i både utseende, min och hållning; fri och förtrolig i samspråk med andra, bibehöll han dock alltid en viss behbagfull värdighet. Vi stego upp, togo afsked af dem och gingo öfver en liten dal, betäckt af en vacker grön gräsmatta, redan belyst af fullmånens milda sken. Kort efter det vi förenat oss med våra kamrater i lägret, kommo våra grannar, prinsen och hans följeslagare, att besvara visiten. Vi trakterade dem med vår bästa kost och hade lyckligtvis ända tills nu sparat våra spirituosa. De lemnade oss vänliga och belåtna, önskade oss en god hvila och åtetgingo till sitt eget läger. De hade musikinstrumenter med sig, bestående af trummor och flöjter jemte en tambour de basque; och underhöllo oss hela natten med såväl vocalsom instrumentalmusik. Der är ett trånande behsg och ett vemodigt uttryck i de indianska sångerna, allra helst då de tala om kärlek, hvilket är obeskrifligt rörande och intagande, isynnerhet då de höras i dessa ensliga trakter, då hela naturen är försänkt i tystnad. Resande, som mera nyligen besökt dem, innan de begynt sin sista förtvifiade kamp, framställasdem ungefär på samma sätt — förande ett behagligt och sorglöst lif, under ett klimat, som fordrar föga kläder och skydd, och hvarest jordens frivilliga alster förse dem