Aftonbladet – 19 oktober 1855, sida 2

UTRIKES, . DANMARE. Generallöjtrant v. Bilow har blifvit utnämnd till kommenderande general för Själland och småöarne. Enligt ea af statistiska byrån meddelad summarisk öfversigt af folkräkningen den 1 Febr. 1855 har befolkningen i egentliga Danmark sedan 1850 stigit från 1,407,747 till 1,499,850. Köpenhamn har nu 143,591 invånare. I sllmäsna åklagarens till riksrätten afgifaa käromålsskrift resumeras till slut på följande sätt de afgångna ministrarnes förseelser, gesom hvilka åklagaren anser dem ha gjort sig skyldiga till riksförräderi: 1) Geheimeridet Örsted hade som premierminister i ett konstitotionelt land, hvars grundlag han svurit att vidmakthålla, i följd af denna sin höga ställning särskildt varit pligtig att vaka öfver kabinettets politik och, medelst ett energiskt ogillande af beslut och åtgärder som stodo i strid med författningen, antingen förhindra dylika och beverka de ministrars afträdande, hvilka påyrkade slika beslut, eller ock, så-. framt ej detta kunde lyckas, sjelf utträda ur ministören och derigenom ästadkomma densammas upplösning. 2) Skall geheimerädet Tillisch ock ej kunna undgå ansvar, emedan han underlätit att sätta sig emot de företag, hvarom man redan innan hans inträde i ministören fattat beslut, men till hvilkas genomförande han dock lemnat sitt biständ, blifver det likväl onekligen en förmildrande omständighet, att han sjelf ej tillrådt dessa beslut och att, sedan de väl en gång blifvit tagna och delvis verkställda, det kunnat falla sig vanskligt att förhindra deras vidare utförande. Det hade emellertid under alla omständigheter varit hans pligt att otträda ur ett kabinett som gjorde sig skyldigt till veterlig olaglighet. 3. Generallöjtnant Hansen faller det isynnerhet till last, att det förnämligast är han som, i förening med konteramiral Bille, tagit iniativet till de omordade rustningarne, att han genomdref att de skulle utföras i det omfång som skett och att han, utan afseende på utirikesministerns upprepade påminnelser om det onödiga och skadliga deruti, begagnade tillfallet att oförsynt äfven genomårifva ätgärder, till hvilka riksdagen nekat honom sin tillåtelse, och hvilka icke ens stodo i något nödvändigt sammanhang med rostningarne, samt att han, utan att framlågga målet till slutlig resolution, uppburit och utgifvit ett belopp af 168,406 rdr 14 sk., hvilket riksdagen just nekat att vevilja. 4) Geheimerädet Bluhme älåg det förnämligen att vaka öfver landets utrikes politik, och det läter sig ej förnekas, att han haft öppna ögon för det onödiga i ait rostniogar företogos och den fara för hvilken just derigenom Danmarks neutralitet utsattes. Men desto mera borde han ha förstått att göra sin röst som ntrikes minister gällande och visat den styrka i viljan, att han ej tålt, det afgörandet af frågan, harovida det öfverhufvud skulle rustas, öfvergått till den af hans kolleger, hvars uppgift närmast borde ba inskränkt sig til att utföra hvad som utrikesministern, efter sin högre insigt i rikets ställning till utlandet, Ansäg vara nödigt. Förmådde han ej detta, så borde ban ha vetat, att det under sädana omständigheter vore en konstitutionell ministers pligt att nedlägga sin portfölj. Han har dessutom enligt hvad statsrådsprotokollerna utvisa haft en öfvervägande del i det attade beslntet 2tt handla bakom ryggen på riksdaen. 5) Kammarherren grefve Sponneck var som finansninister framför nägon annan kallad att tillse, det andets medel icke oförsvarligen bortkastades, och att 1tgifter icke utan riksdagens samtycke egde rum. icke desto mindre har han redan i Januari och Februwi förlidet är gifvit sina kolleger I fte om att utan vidare omständigheter erhålla penningar till de extrardinarie rustningarne. Statsrådsprotokollen ädagaägga dessutom, att det just var han som gaf iden ill att man öfverhufvad skulle gå riksdagen förbi i lenna sak, och som sednare skaffade sig allerhögsta esolation i denna riktning. Det har sedermera