Aftonbladet – 17 oktober 1855, sida 3

då han tilltalade mig. Han frågade om ej mitt namn var Ringwood. Jag blef öfverraskad, ty jag trodde mig vara fullkomligt okänd, men jag svarade jakande. Er familj bor i Richmond tror jag. Det började koka inom mig! sJa sir, svarade jag buttert, min familj bor i Richmond. Och får jag fråga hvad som fört er till denna del af landet? För tusan sir!, skrek jag och rusade upp, hvad angår det er? Hur vågar ni ställa dylika närgångna frågor till mig?, Några nya gäster inkommo och hindrade honom att svara, men jag vandrade fram och tillbaka i skänkrummet, pösande af medvetet oberoende och förolämpad värdighet, medan den ståtliga personnagen, som varit djerf nog att afbryta mina svårmodiga betraktelser, drog sig tillbaka utan att säga ett ord. SS Nästa dag då jag satt inne hos mig som vanligt, knackade någon på dörren, och uppmanad att stiga på, inträdde främlingen med det pudrade håret, koribyorna, de skinande skorna och spännena och bugade sig med en ceremoniös artighet. Min pojkaktiga stolthet tog åter till vapen, men han blidkade mig snart. Han var något stel men vänlig och hjertlig. Han kände min familj och förstod min belägenhet samt de förtviflade ansträngn ngar jag gjorde med afseende på mina studier. Efter det min ömtåliga stolthet ex gångt ladt sig till ro, vardet lätt att samtalsvis få mig att berätta hela min historia. Han var en erfaren lagkarl, med vidsträckt verkningskrets, och erbjöd mig att få flytta till honom och under hans ledning fortsätta mina studier. Anbudet var allt för förmånligt. och. tillfredsställande för mig för att ej genast blifva antaget. Från denna stund började jag kunna se upp igen. Mina stu