Aftonbladet – 17 oktober 1855, sida 3

skönheten jag så djerft kysst. Jag presenterades formligen för henne, men gen af Oss: förrådde någon förutgången bekan , annat än genom att såsom förut rodnsa ända upp: till ögonen. Medan teåt drog vig lermmade vär-dinnan rummet för några husliga anordningar, och vi blefvo allena. str Du himmelske Gud, hvilken belägenhet! Jag skulle velat gifvå allt i verlden för att kunna åter försätta mig in i en af. skogens mörkaste dälder. Jag kände nödvändigheten af att yttra någonting till ursäkt för min fordna oförskämdhet, men jäg kunde ej frammåna en enda id, ej yttra ett endaerdMed hvarje ögonblick förvärrades saken. En gång kände jag mig frestad att göra så som när jag röfvat kyssen af henne — rusa på dörren och taga till flykten; men jag kände mig liksom fastkedjad der jag stod, o,ch öRskade dessutom af hjertat kunna vir,na hemnes välvilja. Slutligen fattade jag mod; då; jag såg att hon var lika förlägen som jag rj elf, och görande en förtviflad ansträngning gick jag fram till henne och utropade: Jag har bjudit till att hitt på någonting att säga er — men förgäfr ej I Jag befinner mig i den mest brydsamr a fc irlägenhet. Kära — haf medlidande or ;p hjv2lp mig deruris Ett leende smög fre im ö Hennes lä och lekte bland Be Er OM näe kind. fon såg upp med en sk seg mer :på samma gång skalkaktig blick, s om uttrycki e en hel volym af komiska min .aen; vi bra sto båda i ett bjertligt skratt och från denn a stund var allt godt och väl. oss emellan. i (Forte. följer.)