Aftonbladet – 17 oktober 1855, sida 2

dikant. — — Bildande konst. Konsiföreningen hade sistl. lördags afton sin första semmankomst denna höst. Expositionen för aftonen var temligan rikhaltig. Edv. Bergh hade från Disseldorf hemsändt ett Rhein-landskap, framställande det pittoreska Rheiseck. Af Albert Berg förekommo tvenne större taflor, framställande partier af franska kusten, san: trenne mindre stycken. De röja framåtekridande hog den unge konstnären, ehuru behandlingen af vattnet ännu lemnar mycket öfrigt att önska. Hr Staaf hade exponerat ett väl måladt fruntimmersporträtt. Dessutom såg man följande nya genrestycken: en jägare som hvilar sig i ea bondstuga, af Nor: denberg; gosse med lyra, af Boklund; spinnande flicka, af Eskilsson; ett kaffekollegium af tre Wingåkersqvinnor, utaf Wallander. Deremot famn man icke på expositionen den stora tafla som Larsson och Zoll gemensamt målat efter beställning af framlidne excellensen Bonde och som ryligen blifvit hemsänd. Denna tafla, som framställer em färd till julotian på svenska landsbygden och som i Disseldorf vunnit mycket beröm, skulle utan tvifvel med intresse sea af alla härvarande konstvänner. Den stora koastexpositionen i Paris har varit i många hänseenden lärorik. Den har bland annat gifvit de svenska konstnäreraa goda vinkar om nödvändigheten stt söka arbeta uti en nationel riktning; den har gifvit ytterligare kraft åt de påminnelser som de länge och ofta erhållit derom, att konsten, för att bära prägeln af det äkta, genuina, måste ha sin rot i folket, utveckla sig i jembredd med lifvet, fritt, naturligt, mångfaldigt, ssmt utar att afvisa det allmängiltiga, dock sträfva att åt detsamma gifva den värma och den särskilda prägel som påtryckes af naturens egendomlighet och foltlifvets rörelse. Det har vid detta tillfälle ytterligare visat sig, att de stora kulturfolken, hvilkas andliga styrka just ligger i den utvecklade nationaliteten, långt ifrån att värdera, tvärtom förakta den imitatiomslust som uppenbarar sig hos de smärre nationerna; de skänka deremot sin aktning åt det egendomliga, det ursprungliga, det som friskt framqväller ur folkens egen lifsgrund. Liksom ingen menniska i Frankrike tagit kännedom om våra fransyskiserade skalder i slutet af förra århundradet, då deremot genast Frithiofs Saga med sitt nordiska stoff slog an och väckte beundran i hela Zuropa, liksom nu Fäarik Stäls Sägner, denna bäde till ämae och anda så helt och hållet nationela dikteykel, gör sin rund öfver verlden, så är äfven förhållandet inom den bildande konsten: man hear i Paris icke beundrat främmande imitationer af Horace Vernet, Leopold Robert och Gudin, hvilka dock borde hafva smickrat fransmännens egenkärlek, utan det som företett en egendomlig nationel prägel, på samma gång det röjt mästerskap eller talent i utförandet. Bland de alster af svensk konst, som varit exponerade, finner man af alla de otaliga kritiker som varit synliga i idningar och tidskrifter, att företrädesvis de, som utgjort originella uttryck af lifvet och naturen i norden, såsom någonting genuint nest behagat och tilltalat fransmännen. Man inner tillika att de skandinaviska konstalstren allmänhet och såsom ett helt taget gjort ett ördelaktigt intryck, just genom det uttryck f en främmande och ädel nationalitet, som i lem mer eller mindre framträdt. Vi citera i letta. hänseende ett vackert yttrande af en utnärkt fransk konstkritiker, hr Duval, hvilken vörjar en längre artikel öfver de skandinavika konstverken med följande ord: Hvar gång vi ha beträdt detta Palais Monaigue, som innehåller så många sköna koastrerk, har en särskild dragningskraft hållit oss Ivar vid ingången, framför en liten grupp af rämmande målningar som här äro upphängla. Denna första sal upptages till en stor lel af hvad som blitvit skickadt från Sverge, lorge och Danmark. Nästan alla dessa styoen, som i allmänhet äro af små dimensio————Lksemmm— AAA A r rss