Aftonbladet – 17 oktober 1855, sida 2

neroch långtifrån talrika, framställa lifsscener och landskaper af en högtidlig och sträng karakter. De namn, som beteckna dem, äro så godt som obekanta och dock känner vårt öga sig oemotståndligt draget till dessa bilder, och vid bortgåendet tillhörer dem ännu vår sista blick. Hvarifrån denna dragningskraft? Hvaraf kommer detta intresse? Dragningskraften ligger i den ton af mild storhet och ögonskenlig sanning, som är utbredd öfver landskaperna från detta gamla granitland. Intresset härrör från en prägel af kysk renhet i sederna och af gammaldags ärlighet hos dess inbyggare, hvilkas enkla och värdiga ansigtsuttryck vittnar om goda och höghjertsde känslor. Det är inflytandet af en hemlig sympati med denna smak och dessa känslor, som redan ofta fängslat oss nästan ovilkorligt framför dessa anspråkslösa arbeten, och som ännu i detta ögonblick förer oss till att i serien af våra betraktelser gifva dem företrädet framför de lärda kompositionerna af den tyska skolans anförare. Den nyfikenhet som första anblicken väckte har efterföljts af ett allvarligare intresse; utan afseende på arbetenas inre värde, drifvas vi af en medfödd längtan efter resor i fjerran till att dröja vid hvad vi här ha sett och att söka återgifva våra intryck. — — Om utvecklingen af en i ordets högsta och ädlaste mening nationel konst kan icke bli fråga, så länge icke begreppet om densamma blir en nödvändig beståndsdel i den allmänna bildningen, så länge den beror af några få rikare personers lyx och infällen och icke af ett allmänt, djupt kändt behof och framför allt så länge en mot allt konstsinne fientlig vandalism kan och får göra sig gällande inom så många områden. Dagligen och stundligen ser man prof på denna råhet och vandalism äfven här i Stockholm. Det synes t. ex. som skulle de värmeapparater, som man efterhand börjar anbringa i kyrkorna, komma att lemna tillfällen för denna vandalism att visa sig i ohöljd gestalt. Vid anläggningen i Storkyrkan af en dylik apparat vände man sig brutalt förstörande mot det inre; man rubbade eller tillintetgjorde en del af denna kyrkas monumenter och deribland monumenter öfver personer, som gjort sig väl förtjenta om fosterlandet och specielt tillika om Storkyrkan; det yttre skonades; der hade också vandalismen under förgångna tider farit tillräckligt förödande fram. På Jakobs kyrka deremot har bristen på — vi vilja icke säga konstsmak och bildning — utan på den enklaste känsla för det anständiga rest sig ett kolossalt monument i det yttre. Våra läsare i landsorten skola måhända tro, att vi skämta, då vi berätta, att man ofvanpå koret af Jakobs kyrka upprest en jättelik fabriksskorsten. Men det är den faktiska verkligheten. Detta kor, som visserligen icke i sig sjelft är någonting utomordentligt, men som dock är ganska vackert och presenterar sig fritt och väl från de förnämsta platserna i Stockholm, från Skeppsbron, Logårdskajen och Carl d. XIII:s torg, har nu det allrabedröfligaste och vidunderligaste utseende. Och ingen af de många vederbörandes som finnas i Stockholm, ingen sf den architektoniska smakens officiella målsmän har funnit betänkligheter vid ett dylikt ornerande af en blend hufvudstadens märkligare offentliga byggnader eller ansett sig böra protestera deremot. Det säges att en enskild församlingsbo erfarit att tillställningen väckt åtlöje och ovilja bland sllmänheten och ärnar hemstäölla till kyrkorådet om jätteskorstenens nedrifvande. Vi önska ait kyrkorådet måtte behjerta denna hemställan, ty bemälde skorsten blir eljest en af Stockholms märkvärdigheter, som hvarje fremliszg måste se, åtminstons hvar och en som jemte annat märkligt ville se prof på lokala löjligheter och galenskaper. Medan vi tala om byggnader vilja vi nämna, att frimurareorden, som på sednaste tiden blifvit ovanligt starkt rekryterad genom en mängd unga förboppnivgsfulla och framtidssökande män, nu funnit sin stuga bli för trångs och gör å densamma en större tillbyggnad. Detts är ju ganska glädjande; men sjelfva tillbyggnaden är så osymmetriskt an-i: bringad som möjligt, står icke i någon harmoni med det öfriga och kommer att ge det hela ett högst kuriöst och emaklöst utseende. Det visar gig tydligt nog att frimurarne af medeltidens byggnadskorporationer (Bauhitten) ärft endast sitt namn samt ceremonier och insignier, men icke deras konstanda. De bland våra hemmavarande konstnärer, som på sommaren gjort längre eller kortare utflygter, ha nu tili största delen äterkominit med större eller mindre skörd af etyder. Hr Blackstadius är för närvarande sysselsatt mad en större altartafla, beställd för Motala kyrka och framställande Christi uppståndelse. — Såsom ett bevis på ett vackert förhållande mellan husbonde och arbetspersonal, bör omtalas, att då fabriksidkaren hr Carl Bolinder sistl. söndag efter en resa till utlandet återkom hit till sitt å Kungsholmen belägna faktori, samtlige arbetare afhrända ett af dam fäörfärdigadt furvarkor; för att dari