Aftonbladet – 17 oktober 1855, sida 1

FAPUSGUv SITUBPGLLIGCIB TOLUTSTIBATY pg sa SJCILIL är så betydligt att det svårligen -kan vinnas under den begränsning och med de bundsförvandter hvarmed kriget för närvarande föres. Men då man dertill erinrar sig de allierades första program, som alldeles uteslöt ella landtvinningar, och nu ser en engelska regeringen nära stående tidning ovilkorligen yrka på Krims skiljande från Ryssland, så torde det ej vara något tvifvel att kriget, när tid blir, antager de väntade europeiska dimensionerna,, och att de fyra garantierna icke längre tillfredsställa någondera af de förbundna makterna. Det sanna fredspartiet. (Ur Economist.) I en föregående artikel hafva vi påpekat en begynnande intrig att beröfva landet frukterna af dess dyrköpta seger, genom en förening mellan sådana af den regelmessiga oppositionen, som följa Disraelis fana, och sådana af dem som sitta på tvärbänkarne (i underhuset), hvilka lyda hrr Gladstones och Brights ingifvelser, i afsigt att drifva regeringen till fredsunderhandlingar i otid. Vi skola nu visa, huru föga fredlig i sjelfva verket den politik är, som dessa besynnerliga bundsförvandter skulle vilja anbefalla. Vi äro lika så sanna medlemmar af fredspartiet som den hedervärda representanten för Manchester (Bright) eller någon af hang kolleger, ja vida mer. Vi hafva lika allvarligt och nästan lika ofta skildrat krigets fasor och Tysligheter. Vi hafva lika strängt som hr Bright uttalat vår förkastelsedom öfver orättvisa och onödiga krig. Vi hafva ännu nogare öfverslagit stridens kostnader och uppskattat dem till en ännu högre siffra. Vi tala, liksom han, för freden. Ja, vi tala, liksom han, för fred till hvad pris som helst; endast att vi äro angelägna att erhålla just den vara vi köpslå cm, medan han, såsom det synes oss, antingen är likgiltig i detta afseende eller blind för de rätta medlen att erhålla den. Hvad som skiljer oss och honom samt hans vänner åt är det, att vi yrka på att få verkligheten, medan de synas belåtna med att få skuggan; vi eftersträfva. verklig och varaktig ro, de äflas endast efter en minuts andrum och en bedräglig slummer. I sjelfva verket är benämningen de eftersträfva — fredspartiet — ett förmätet språkmissbruk, hvartill vi förneka dem all rätt. De äro inga tämpar alls för freden, de äro helt simpelt giriga afgudare af en kort, väpnad, otrygg, ozgund och värdelös vapenhvila — en vapenhvila som icke kunde ega någon varaktighet, emedan den ej hviläde på någon naturlig uppgörelse och icke egde någon sjelfuppehållande raft. Hvarföre kastade vi oss i kriget? Var det för att straffa en fiende eller försäkra oss om fred? Företogo vi det för att visa vårt mod och tillfredsställa vår ära, eller för att b-skydda den hotade samt tillbakaslå och afväpna angriparer? Gingo vi ut, såsom ett par duellanter, för att vexla skott, förklåra oss tillfredsställda och återvända hem till frukosten? Om vi gjorde det, voro vi stora syndare och stora dårar. Eller började vi, sent och motvilligt, fientligheterna, icke för vatt utkräfva en afbön utan för att vinna en garanti? Om vi det gjorde, huru kunna vi då drömma om att vi uppfyllt värt åliggande, då denna garanti är så långt borta som någonsin, och endast ett diplomatiskt pergament erbjudes i dess ställe? Med ett ord, hafva vi kämpat för Sebastopols intagande, eller för denna varaktiga och materiella, trygghet, hvartill Sebastopols intagande endast är ett trappsteg och ett medel? Kämpade vi för ärans tomma skugga eller för verklig säkerhet och varaktig fred? Eftersträfva vi endast segren, eller segreng redbara frukter, hvarförutan segren i sig sjelf endast är en kostsam och blodbefläckad lager? Ar Bright och hans vänner torde kunna tillfredsställas med ord. Nationen fordrar någon bättre godtgörelse för sina kostnader och sina ansträngningar. Vi behöfva icke lugn, — vi behöfva icke att andas ut, — vi behöfva icke en vapenhvila; vi behötva fred. Vi behölva icke ett afstannande af fientligheterna ; vi behöfva ett slut på dem. Finns det nu, fråga vi, någon varelse, i stånd att i ringaste grad beräkna sannolikheter och uppskatta orsaker, som kan föreställa sig att om vi nu göra Ryssland förslager eller visa någon angelägenhet att mottaga dem, vi skola vinna en fred som skall räcka ett ögonblick längre än det kan blifva Rysslands intresse att vidblifva den; eller att om vi på några vilkor lemna tillbaka Krim åt denna makt, vi icke skola, äfven inom den närvarande generationens lifsgräns, blifva, uppropade för att göra vårt arbete om igen? Det är derföre att vi törsta efter fred af hela vår själs åstundan — det är derföre att vi bäfva för kriget såsom förödande, derföre att vi afsky det såsom barbariskt och syndigt, och framför allt derföre att vi såsom statsekonomer särdeles söka döfva den känslan att dess förnyande oäflåtligen hänger öfver oss — som vi i nationens namn och af alla krafter protestera mot detta partis ingifvelser, hvilka vilja lappa ibop en ihålig och bedröflig vapenhvila och ge den nämn och värdighet af fred. Vi hafva icke utsträckt våra fordringar med våra vapens framskridande och framgång. Vi hafva icke med ett jota förändrat vår uppfattning af ändamålet hvarföre kriget företogs, eller af medlen som erfordrades för vinnandet af detta ändamål. Vi begära i detta ögonblick ingenting annat än hvad vi alltid begärt. Vi äro helt och hållet ense med Press och hr Gladstone, att vi böra samtycka till fred så snart krigets ändamål blifvit uppnådt, Viendast förneka att detta ändamål blifvit uppnådt med Sebastopols intagande. Allt hvad med denna stora vapenbragd blifvit ernådt är att den lsgti våra händer r edlen att fullt ernå detta ändamål, om vi nemligen vilja bruka dessa medel. De partier, hvarpå vi häntyda, tala såsom om förstöringen af den stora moskovitiska arsenalen var i och för sig sjelf krigets ända