Aftonbladet – 15 oktober 1855, sida 3

utav rjalp, liksom utan kontroll, berlöt jag bål! g på afstånd från dem alla. Under första dagens vandring sköt jag en vildgås, vom jag slängde öfver axeln för att hafva till matförråd. Skogen vär öppen öch fri från buskar tch når. Jag sög rådjur i mängd, men alltid springande; springande, sp-ingande. Det tycktes mig som stode dessa djur aldrig stilla. Slutligen påträffade jag en hop halfsvultra vargar, kalsserande på en död hind; hvilken de jägtat till döds; och kring hvilken de mu gläfeade;tjöto och slogos likt arga hundar. De voro älla så glupska och så upptagna af att förtära sitt rof, att de ej märkte mig, och jag hade god tid att anställa mina observationer. En, som var större och hiskligare än någon af de andra, tycktes göra anspråk på brorslotten af kalaset, och höll de öfriga på ett visst vördnadsfullt afstånd. Om någon kom för nära honom medan han åt, flög han emot honom, grep honom i nacken och ska. kade -honomsamt återvände sedan till sin måltid. :-Detta, tänkte jag, måste vara anföraren; kan jag döda honom, så är hela armån så godt som nedergjord. Följaktligen riktade: jag, gaf eld, — och till jorden föll den gamle besten: Men kanske låtsade han blott vara död, hvarför jag för all säkerhets skuld laddade om igen och gaf honom ännu en kula. Han rörde sig icke, alla de öfriga sprungo sin kos, — och min seger var fullkomlig. Det skulle ej vara lätt att beskrifva mina triumferande känslor vid denna stora badrift. Jag gick framåt med förnyadt mod och ansåg mig rent af som skogens herre. Då aftonen närmade sig, beredde jag mitt nattläger. Min första omsorg var att hopsamla torra grenar och stickor, och göra mig en sprakande brasa att koka och sofva vid, samt för