Aftonbladet – 15 oktober 1855, sida 2

Knap hadehon öppnat dörren förr än mäster: Åsna, trött vid fångenskapen oeh glad att befrizs ur mörkret, uppgaf ett högljudt skrän och rusade ut. Till jordew sjönk dera förskrämda Barbara; den frigifne fången tog ett skutt öfver henne och kilade af mot allmänningen. Arma Barbara ! Hon hadealdrig förr sett någon åsna, och som hon läst i bibelm att djefvulen gick omkring likt ett rytande lejon, sökande hvem han uppsluka månde, tog bon för gifvet att detta var Beelgebub sjelf. I köket blef en förfärlig uppståndelse, och allt. tjenstfolket rusade till stället. Der låg den gamla Brrbara i spasmer; så snart hon hemtat sig från ett anfall, kom tanken på djefvulen öfver henne, och straxt började då ett nytt; ty den goda själen var andäkteligen vidskeplig. Nu ville olyckan, att bland dem som blifvit ditlockade af bullret, äfven befann sig en förb—t liten besohäftig ,och odräglig onkel till mig, en sådan der orosande som aldrig kan ligga i ro i sin säng om morgnarre, utan alltid är tidigt uppe och smor omkring öfverallt och ställer till förtret i huset. När allt kom omkring, så var han dock blott ett slags halfonkel, ty han hade varit gift med en syster till min far; ieke dessmindre tog han sig vidsträckta rättoch myndigheter med anledning af denna slägtskap på venster hand, ochlade sig i allt somicke angick -honom samt ansågs af migsöm ctt riktigt huskors. Denne lille, öfverallt kringsnokande fjesk, lurade snart ut sanbingen, och upptäckte, än med lock och än med pock, att jag var den som var. upphbofvet till. hela händelsen och hade stängt in åsnan i rökhuset. Han stannade ej för satt göra några vidare frågor, ty han var en af dessa knarriga tvärviggar, i hvilkas ögon en sådan stackars slyngel som jag alltid skulle få orätt. Lemunande gamla Bar