Aftonbladet – 15 oktober 1855, sida 2

bara att bäst hon förmådde kämpa mot sin inbillade djefvul, begaf ham sig till mitt rum, hvarest jag ännu låg försänkt ienm rosig slummer, föga drömmande om allt omdt jag ställt till och den storm som hotade bryta utöfver mig. OR en gång vaknade jag vid en skur af käppslängar och rusade upp i vild bestörtning. Jag frågade efter meningen med detta anfall, men fick ej annat svar än att Jag mör dat hushållerskan, medan min onkel alltjemt fortfor med käppslängarne, begagnande sig af min förvirring. Slutligen grep jag dock en eldgaffel och började tänka på mitt sjelfförsvar. Jag var en. stor och stark pojke för mina år, och mir onkel var som en ankar tumme liten, sådan som vi i Kentucky icke ens skulle vilja hedra med benämningen an individual (em individ), utam ansett blott och bart som a remote oircumstanee (en aflägsen omständighet). Han måste således snart börja uaderhandla, och jag fick härigenom åtminstoze veta hvad man anklagade mig för. Jag bekände hvad. åsnan. och dess instängande i rökhuset beträffade, men nekade till mordet på hushållerskan. Snart fann jag äfven, att gamla Barbara ännu var vid lif. Dock fortfor hon att ligga till sängs under vård af husläkaren i flere dagar, och så snart hon blef aldrig så litet sämre, sökte min onkel upp mig för att ånyo ge mig några rapp. Jag vädjade till min far, men fick ringa medbåll. Jag ansågs för en obotlig tjufpojke, böjd för allt möjligt ondt, och fiek således skenet emot mig inför alla mina domare. Jag kände mig djupt sårad af allt detta. Jag hade blifvit slagen, sedsatt och behandlad med förakt då jag klagat. Jag förlorade mitt vanliga goda. lynne, och i det jag sjelf blef vid misshumör mot alla, imbillade jag mig att alla vere vid misshumör met mig.