Aftonbladet – 13 oktober 1855, sida 3

Störtande baklänges i vild förfäran, klef han miste och föll bufvudstupa nedför trappan. Han upplyftes sanslös och var öch förblef död, det må nu hafva varit af skrämseln aller af fallet, ramt begrofs töndagen derefter på den lilla Ekyrkogbrdun utanför Bergens kyrka. ere från derna dag var Vildgåsens öde esegladt. Det förklarades för ett spökhus och undveks följaktligen omsorgsfullt. Ingen babodde det mer än Vanderscawps trätgiriga exka samt gamla Pluto, och de -ansågor ej för stort mer än dera spökgäster. Pluto blef -allt--tvörare ;och bistrare och såg mera ut som en dea osdes afkommea än någon mensklig varelse, Han tilltalade sldrig någon, utsm gick omkriag, mumlarde för sig sjelf eller, såsom: somliga påstodo, pratande med den onde, som stäxdigt, ehuru osedd, vändrade vid hand sida. Då och då när en storm var i annalkande, eller vid-nattensvinbrott sågs han ro omkring i viken i sin Nisa farkost; hvarföre, det visste inger, om ej för att bjuda fiera gäster från Galgön. Det påstods nemligen att Vildgösen ännu fortfor att vara en tilfyktsort för dylika gäster; öch att blå kammaren ännu vissa stormiga nätter illuminerades, och hemska ljud af en satanisk muaterhet hördes utgå derifrån och blanda sig med stormens vilda tjut. Somliga ansågo detta för idel prat, ämda tilldess en gång, uxder Sn dylik ovädersnatt — det vär omkring dagjommningstiden — ett förfärligt oväsen hördes från Vildgåsen; öch det nog tydligt för att af ingen kunna betviflas. Det lät likväl mera som strid och kamp än som någon festlig tillställning, och slutligen hördes två eller tre genomträngande skri, hvilka förnummos äfven i de atögsnaste husen ibyn. Likväl föll det ingen in att skynda till stället. Tvärtom drogo de hederliga borgare i Communipaw,