Aftonbladet – 13 oktober 1855, sida 2

båten tätt under Galgöns klippiga stränder. Ett segta gwisslande uppöfver -— bufvud; kom Vanrdsrsoamp ett re upp, då hen till sin: fana varseblef sina tromie supbröders ooh kamraters lik dingla i månskenet, med trasvorza flaxande omkrisg dem och kedjorna grisglsxde då da af den tilltsgande briser sakta svingades fram och tillbaka. Hvad tänker du på, ditt dumhufvud, skrek Vanderzeamp, sow ror så tält umder öm. Jag tänkte mi skulle vara glad attänna om gång återse edra arma vänner,, grymtade negera. Ni var aldrig öa rädd för når om lafvande varalse; hur kam ni då frukta do döda?s lvem är rä-ödd?a hiekade Vardercamp, dels upphettad af de starka drycker haw förs värt, dels förargad af wegerns hänfulla anmärkriag; sbvem är det sem är rädd? Må Jj...m ta mig om jag icke skulle vara rätt 2lad att återso dem, de må su vara lefvamde eller döda, som gäster på Vildgåsen I Se så, TORSAr rappar fortfor ham och tog em klunk ir buteljsn, hvilken har svängde öfver hufrudet, em skål för er och för eder lyckliga fesa till ardra verldex; och skulle ni vars på förd i matt, för tusam bakar, så glöm ej att komma in och få e saaps hos mig. Fry Ett hemskt gnisslande var allt det svar an fick. Vinden tjöt högt ech gälit, och då len hven omkring galgarke och de skramande benrangles, lät det som hada dessa ratat och skrattat sing emellam. Gamle Pluto log till ett gapskratt och rodde hemåt. OviIret brast ut öfver deras hufvuden madau de nAu voro långt ifrån stramd. Regmet föll i trömmar, åskan dånade och dundrade, och lixtarne underhöllo ett oupphörligt fammanrde ken, Det var midnatt innan de landade vid, Jommunipaw, Drypande och skakad af en inre frossa, framläpade sig Vandesscamp på hersvägen. Han