Aftonbladet – 13 oktober 1855, sida 2

gåfvo hvarandra hisroglyfiska teckem, samt bos hvilka, för att nyttja deras egen favoritterm, allt låg i godt förvar... Deras skepp gingo till axkars semt in på nätterna i den nedre hamnen; och efter em, endast af hoxem känd signal sköt då Vanrderscamp sin båt från land och gjorde dem, endast åtföljd af sin medbhjelpare Pluto, hemlighetsfulla besök. Stundom kommo båtar rosade fram ända till Vildgåsens brygga, och åtskilliga köpmansvaror praktiserkder i land i mörkret och förgvuRERO. sedan — ingen visste hvart. En af de mera nyfikna bland invåsarne ställde rig em gång på vakt och uppfångade, vid det osäkra skemet af em lykta, om skymt af några bland dessa nattliga besökares anlotsdrag och förklarade att han igeskärde mer ör ex af Vildgårexs fordua fribytargäster, hvaraf ham slöt att Vanderscamp i heslighet forta:tte mitt gamla yrke, oeh att dssia hemlighetsfulla köpmensvaror ej vore amnat än pluadradt oda. Da barmbertigsre tänkte deremot att, då Vandsrscaswsp och bana kamrater gerom regegerisgems förtryck blifvit tvungna stt uppböra mad dem gamla rörelsen, hade de tagit sin tillflykt till smuggleriet. Detta må nu vara hur dst vill: jag kommer mu till den märkvärdiga bäsdelsen som utgör föremålet för hela dersa berättelse. Det hände sig sont en aften, att Yen Yost Vanderscamp iterväsde öfver den stora vikem i sin lilla jätta farkost, redd af Pluto. Her hade varit och rumlat oasbord på ett myliger axkommet artyg och var kågot yr i hufvudet af det myckna spirituosa han förtäst. Det var om luga qvalmig afton; ex turg massa af blekblå moln höjde sig i vasters, och ena aflägsem åcka hördes sakta raullra. .-Vamderscamp ropade åt Pluto at; ro på med friska tag, så att ls måtte hiana hem issar ovädret bröte ut. Den gamle negern svarade ieke, utaa styrde