Aftonbladet – 12 oktober 1855, sida 1

vefunno sig. Och på samma gång som den nuvarande ninistårens oumbäörlighet allt klarare framtod, visade sig tillika allt mera tydligt att nsvaret för det bedröfliga i situationen icke vilade på densamma. Nästan allt som är låligt och förkastligt i helstatsförfattningen — framför allt det, att den är en helstatsförfattning och dernäst en mängd detaljbestämmelser som icke stå väl tillsammans med verklig konstitutionell frihet — har blifvit åvägabragt och ministåren öfverantvsrdadt af de förra riksdagarne, genom den allians som obondevännerna, hade ingått med det reaktionära partiet; hvaremot nästan allt uti författningen, som i någon mån kan anses dugigt och innebära ett frö till konstitutionellt if, härflyter från de nuvarande ministrarne, hvilka under den sednaste debatten i folkethinget med mycken bestämdhet uttalade att de icke ansett sig bundna af någon seuropeisk nödvändighet,, utan blott af den nödvänlighet som härflyter 1) af det från kronans sida orubbligt fattade beslutet om införande af en helstatsförfattning och 2) af riksdagens förut fattade beslut. Utan att i någon mån ändra vårt omdöme om den nya danska författningen för monarkiens gemensamma angelägenheter, kunna vi dock, såsom sakerna nu visat sig stå, icke annat än anse den utgång frågan erhållit för den bästa som för ögonblicket kunnat vinnas. Hela Europa befinner sig i denna stund uti ett öfvergångsstadium, och karakteren hos en eller annan författningsbestämmelse, som endast kan betraktas såsom provisorisk, blir derföre i hvarje land af mindre vigt, än att med samnad och enig kraft kunna gå till mötes de vigtiga verdshändelser, som utan tvifvel äro i görningen, och söka i sin mån bidraga dertill att bringa de stora frågorna till en lösning, som blir hugnelig för Europas framtid och derigenom tillika för hvarje folk lättar genomförandet af ett fullkomligt ordnadt rättstillstånd. Vi ha förut betecknat denna danska helstatsförfattning såsom någonting provisoriskt, såsom ett försök, hvilket till följd af förhållandena måste göras, men som aldrig kan nå till ett fullständigt genomförande, ett definitift resultat. Många omständigheter ha redan bestyrkt oss i denna tanke. Redan riksdagen inlade i sitt bifall till danska grundlagens inskränkning det förbehållet, att denna inskränkning icke skulle ega rum längre än helstatsförfattningen vore i lagligt gällande kraft. Ingenstädes i Danmark eller hertigdömena har förnummits den ringaste yttring af glädje och tillfredsställelse, som eljest skulle varit så naturlig efter afslutandet af ett så besvärligt arbete, efter afgörandet af en sak, som så länge hållit allmänheten i en feberaktig spänning. Till och med de tidvingar, som ifrigast kämpat för författningens antagande, yttra ingen liflig glädje öfver att detta resultat nu blifvit vunnet. De betrakta med ett visst missmod det vidunderliga och komplicerade maskinerio som nu skall sättas i gång; de förklara, att de icke vunnit någon seger, utan endast undgått de faror som skulle förorsakats af nya kriser och dermed följande rättslöst tillstånd. De uttala till och med sin belåtenhet deröfver, att förslaget gått igenom med en mycket ringa majoritet och uttala temligen oförbehållsamt sin tanke, att denna statsorganisation aldrig kan bringas i öfverensstämmelse med nationens behof och önskningar, och att man, långt ifrån att anse sig ha kommit till ro, måste vara beredd på nya strider, nya ansträngningar. Vår tanke, att helstatsförfattningen, äfven om de nationeltliberala komme satt betrakta den såsom ett för ögonblicket oundvikligt ondt, skulle stöta på hinder från den reaktionära och schleswighbolsteinska sidan, synes äfven gåi fullbordan. Den gamle tronföljaren prins Ferdinand har vägrat att såsom ledamot af geheimestatsrådet underteckna författningen. Detta har nu i sig sjelf icke så särdeles mycket att betyda. Prinsens namnteckning gör här ingenting till eller ifrån. Den af konungen och riksdagen antagna och sedermera i behölrig ordning promulgerade författningen är en bindande lag för konungen, ministrarne och uadersåterna — prins Ferdinand inberäknad. I Men detta steg från prinsens sida saknar dock licke all betydelse, då man känner att det är len följd af en reaktionär intrig och att den I dansk-holsteinska junkeraristokratien förstått begagna sig af den ovilja prinsen af indiviI I duella skäl hyser mot konstitutionelt bestämda -leivillistor, för att begagna hans namn såsom tlen sköld för sina planer. Den protest, som , I ligger i prinsens vägran att underteckna, komi mer utan tvifvel att efterföljas af bolsteinska , I ridderskapsprotester, och det är icke otroligt latt helstatsförfattningen på detta båll möter stora och oöfverstigliga svårigheter, hvilka endast skola förökas, om tyska förbundsdagen I får sin hand med i spelet. Det nationelt liberala partiet kan i sådant I fall, med det lugna medvetandet at: ha gjort alla a tänkbara eftergifter för att underhjelpa försöket a till ett ordnande af förhållandena på helstatsgrunden, sedan detta försök strandat, med alla krafter sträfva till en annan och naturligare lösning, som då måhända äfven skall underlättas af tidsomständigheterna. De misslyckade försöken, de många ändlösa förvecklingarne skola göra den i Danmark temligen allmänna öfvertygelsen ännu mera allmän och lefvande, att det icke är i förbindelse med Tyskland, utan med de båda andra skandivavieka rikena, som Danmark har att söka betryggandet af sin politiska och nationella existens. —— — K. M:t har under den 12 dennes befallt att kaptentöjtnanten vid flottan F. H. Dilron skall afresa till Finspongs styckebruk för att biträda vid besigtning af derstådes för kongl. preussiska regeringen beställda kanoner. ee — — Vid kgl. vetenskapsakademien: sammanträde den 10 Oktober förekom bsnd ennat