Aftonbladet – 12 oktober 1855, sida 1

STOCKHOLM, den 12 Okt. Den danska helstatsförfattningsfrågan, som så länge sysselsatt Danmarks regering och riksdag och hållt den danska allmänheten in suspenso, har nu omsider vunnit en åtminstone interimistisk lösning. Frågan tog på riksdagen den utgång som vi förutsett och som under förhandlingarne i folkethinget alltmera visade sig såsom den enda möjliga, så vida man icke ville utsätta sig för vådorna af ett ministerombyte, som åter hade kunnat bringa de holsteinska grefvarne och deras byråkratiskt-reaktionära verktyg och hjelpare till styret. Äfven de inom det nationeltliberala partiet, som länge och ifrigt hade bekämpat författningsutkastet och lagt i dagen de stora brister det företer då man vill mäta det med en sannt konstitutionel måttstock, funno sig dock slutligen föranlåtna att rösta för detsamma, hvadan den minoritet, som vid den slutliga afgörande voteringen i folkethinget fordrade förslagets förkastande, endast bestod af några få rektionärer, bondevännerna, samt den lilla ultranationala Grundtvigska fraktionen. Det var icke en vunnen öfvertygelse om förslagets förträfflighet eller ens relativa duglighet som i det afgörande ögonblicket förvärfvade åt detsamma de röster hvarigenom en obstydlig majoritet vanns, — icke ens från den ministeriella sidan försökte man framställa det såsom någonting ypperligt och förtjenstfullt — det var deremot den visshet man erhållit att närmaste följden af förslagets förkastande skulle bli en minister Moltke-Örsted med thy åtföljande oktrojerad författning och ett fullständigt genomfördt ministertyranni. Man fann att det icke var möjligt att under dena ställning, hvari de europeiska förhållandena ännu befinna sig, bryta en ny väg och begynna på nytt, oberoende af kungörelsen den 28 Jan. 1852. Man erfor, att en inblandning från främmande makters sida lätt skulle kunnat vara att befara, alldenstund Preussen, som är så fredligt stämdt då det gäller Rysslands skinn, deremot har ganska krigiska tendenser, om Danmark och hertigdömena komma å bane, och gerna skulle se, om det kunde finna anledning att säga att de förpligtelser danska regeringen iklädt sig blifvit brutna. De liberala insågo för öfrigt att de, genom att sätta lsig emot försöket med helstatsförfattningen, skulle äfven bryta med ett stort och mäktigt lparti inom landet, nemligen med den stora mängd som var ledsen vid det obestämda, sväfvande tillståndet och som yrkade att en