Aftonbladet – 11 oktober 1855, sida 2

Poiriers dotter,Awtoinette, är den enda af de intresserade parterna hvilken vid giftermålets afslutande handlat utan några oädla biafsigter. Det var ej begäret att vinna ettlysande Amemn och en hög rang, som förmått henne att räcka sin hand åt markis de Preles. Hon älskade honom uppriktigt, ty hon hade trott sig hos honom se ett i grunden godt bjerta. Hon fattar också sin mans ställning, hon förstår de känslor och fördomar som äro en följd af hans börd, och genom att respektera dera är hön på vär att vinna hans bjerta. Det slags ståndscirkulation, som försiggår genom gifter:rål, sådana som det ifrågavarande, har likväl sina vådor för de respektivs parternas verkliga lycka. De olikartade slementer, som på detta sätt blifva sammanförda, hafva ofta svårt stt förlikas med hvarandra. Stormiga uppträden kunna inträffa, hotande allt med upplösning och ofärd. Man bevittnar uti förevarande stycke en serie af sådana uppträden, framkallade af olika bagrepp, åsigter och vanor, af ömsesidiga inrotade fördomar. Förf. ba förstått att förträffligt begagna detsa uppträden för en allsidig framställning af karaktererså, och om än undar den fortgående utvecklingen en och annan vändnsing, en och amnau situation föcefaller något sökt, förlåter man det gerna för karaktersteckningens förtjenster. Man gör detta så mycket mer som man i allmänhet har skäl att vara belåten med utförandet. Hr Poutette, som spelar markis de Pre!es, saknar visserligen ännu till någon del serldsmannens lediga och obesv:irade hållning och sätt att uttrycka sig, men man spårar i båda dessa hänseenden bemödanden, som båda godt för framtiden och förtjena att erkännas och uppmuntras. Br Stjernström viser sig ha med mycken omserg studerat hr Poiriers rol, och man märker en nyhet och friskhet i hans framtällninog, som öfverraska. I några partier föll han dock något litet ur rolen och närmade sig mera de typer han af gammalt vafit van ett återgifva. Med någon liten uppmärkzamhet uedanrödjes säkerligen anledningen till dexna anmärkning. Mlle Kindahl återger med sanning och värma Antoinettes vackra rol. Man fordrar ännu icke ef en så ung skådespelerska ett i allo falländadt spel, men man ser med nöje att bon oaflåtligen sträfvar att närma sig detta mål. I Verdelets väl täskta och väl genomförda rol ser raan med särdeles nöje hr Åhmans jemna och goda spel. Hvad som emellertid vid uppförandet af sKlädeshandlaren och hans mågs mest frapperar den uppmärksamme åskådaren, är en savoir faire uti de sceniska arrangementerna, tillförene temligen främmande på vår scen. Man såg icke här, såsom eljest vanligtvis, de spelande enkom träda fram till rampen och sufflörsluckan för att med en sidoblick på åskådarne uppläsa hvad de ha att säga; de gruppera sig tvärtom på naturligt sätt i rummet, utan synbart aktgifvande på åskådarne. De franska salongskomedierna äro isynnerhet beräknade på en sådan anordning, och den blir derföre ett ganska vigtigt vilkor för frambringandet af åsyftad illusion. För att göra denna fullständig fordras derefter blott det nedstämmande af deklamationen till en ledig konversationston, hvilket vi så ofta påyrkat. Några framsteg ha äfven bärutinpan blifvit gjorda, men mycket återstår ännu att göra både vid den kongliga teatern och vid den mindre. Mindre teaterns andra nyhet är ettlitet stycke, ytterst anspråkslöst till anläggning och innehåll i hvad den dramatiska delen angår, men musiken har några täcka och glada partier som höras med nöje, isynnerhet när de utföras på ett så tillfredsställande sätt som händelsen är på Mindre teatern. Hr Arlberg och mll Lindahlinnehafva de enda betydande rolerna i stycket. Återseendet af hr Arlberg beredde oss den angenämaste öfverraskning. Vi hade visserligen redan förliden vinter tillfälle att iakttaga och vitsorda de framsteg hr A. gjorde såsom skådespelare med hvarje ny rol hvari han uppträdde; men man vågade ej hoppas att han så hastigt skulle förvärtva den grad af ledighet och säkerhet i spel och hållning, som i Jeannettes bröllop tilskyndar honom åskådarnes lifliga bifsll. Det tycktes oss äfven som skulle hr Arlbergs röst ha vunnit något i klarhet och styrka. MIl Lindahl föredrog sitt parti med det okonslade behag som redan förskaffat hennes sång så många vänner. Äfven hon syntes i hvad spelet angick ha tagit ett vackert steg framåt sedan hon sednast uppträdde inför Mindre teaterns publik. tion inlade i vissa ögonblick i sitt spel ett drag af energi, som var af ganska lycklig effekt. Totalintrycket af den ifrågavarande represvktationen är, att man på Mindre teatern gått framåt i Åera riktningar sedan sista spelcret, och sålunda funnit det utan tvifvel bista medlet att försäkra sig om allmänhetens fortfarande sympatier för det nu :gåsgna, under hvilket vi för den dramatiska konstens, för allmänhetens och för Mindre teaterns egen skull önska ett oafbrutet fortgående på denma framåtekridandets bana. ÖSTERSJÖN. PMoIosanaan Marsdanak tl AflAk RR TRI.