Aftonbladet – 11 oktober 1855, sida 2

vertygelse; synes dock böra för svenskarne utgöra en stark uppfordran att i detta afseende föregå norrmännen med ett godt exempel. TEATER. Norma: MU Ida Lövgrens debut. MIl Lövgren är ingen främling för den musikaliska verlden i hufvudstaden. Hon har för flera år tillbaka vid åtskilliga tillfällen 1åtit höra sig med de anspråk och den framgång söm tillkofima en lofvande dilettant. Sednast hörde man ml L. för två år sedan vid en af henne gifven afskedssoir, då hon stod i begrepp att till vinnande af konstbildning anträda en utrikes resa. MI L. är nu å:erkommen från denna resa och har i går genom utförandet af titelrolen i cperan Norma offentligen gifvit prof på rzsultaterna af sina studier. Redan före sin afresa väckte mll L. uppmärksamhet genom sin vackra och omfångsrika stämma, samt röjde dessutom en liflighet, som lofvade god: både i musikaliskt och sceniskt hänseende. En märkbar brist på metod var hvad som i första rummet behöfde en grundlig reform, den man numera förmodade vara skedd. Tyvärr tycks mll L. emellertid mindre hafva beflitat sig om förvärfvandet af e. god metod än af koloraturfärdighet, hvilken dock, i brist af en god skola, likaledes saknar säkerhet; och hvad föredraget beträffar, har mll L. tillegnat sig ett visst affekteradt patos, som varierar med qvidande och skrik; ett motsvarande faiskt manår återfinnes ock i hennes spel. Man finner med ett ord, i stället för solida studier i skola och stil, för det mesta blott effektjägeri. I ett mera anspråkslöst parti skulle dessa olägenheter måhända varit mindre påfallande, och man kan blott beklaga att mill L. valt en rol som för nybörjaren är en bland de minst lämpliga som finnas. För unga debutanter tages vanligen publikens, så väl som publieitetens uppmuntrande öfverseende i anspråk ; detta är man äfven skyldig den gryende talenten, som, ehuru ofullkomlig, dock söker det rätta. Men åandra sidan är det ock en pligt att ej tolerera en falsk riktning, som ovilkorligen måste leda till törderfvandet af äfven de bästa anlag; för att härifrån rädda mll L:s vackra naturgåfvor, återstår henne endast genomgåendet af en grundlig sångkurs, samt att derefter söka dana sig en stil, grundad på renare smakprinciper och äfven i sitt spel bemöda sig att träffa ett motsvarande uttryck. Om mill L. då ånyo uppträder, skall hon, om än icke fullkomhg, säkert mötas af all välvilja och uppmuntran. I förgår öppnades Mindre teatern för detta spelår. Teaterns le3are samt öfrige mera framstående bland de fur aftonen uppträdande skådespelare välkomnades på vanligt sätt af åskårRe. Man spelade två nya stycken: Klädeshandlaren och hans måg samt Jeannettes bröllop, det förra en Komedi i 4 akter, öfversatt från franska pjesen Le gendre de mr Poiriers, af Emile Augief och Jules Sandeau, det andra en operett i en akt af Michel Carc och Jules Barbier, musiken af Victor Masså. Det förstnämnda stycket är en karzrktersoch sedemålning af rätt mycket intresse, framställande väl träffade typer ur olika klasser af det nyare franska samhället och visande åtskilliga hos enskilda personer och uti enskilda förhållanden sig uppenbarande konseqvenser af de i Frankrike timade stora hvälfningarne. Vi göra till en början bekantskap med tvenne ättlingar af de gamla aristokratiska familjerna. Af deras förföders storhet har till dem gått i arf föga annat än namnet, bördsfördomarne och den chevalereska he-l derskänslan. Från den temligen likartade ståndpunkt, på hvilken båda befunnit sig, he de dragit ut på fullkomligt olika lefnadsbanor, båda likväl ledda af det gemensamma beslutet, att ej begära eller mottaga någon gunst af en styrelse som del ansågo illegitim. Stycket spelar nemligen under Juli-monarkiens dagar. Hertigen af Montmeyrån, den ene adelsmannen, har valt krigareyrket och såsom simpel soldat gått in vid srmån i Afrika. Den andre, Markis de Preles, har dersmot, beträngd af sina fordrisgsegare, prutat så mycket på sin bördsstolthet, att han gift sig med en rik klädeshandlares dotter. Markisem är således klädeshandlarens mågs, styckets hjelte. Klädeshandlaren, hr Poirier, hyser lika mycken atolthet öfver sina millioner som marsisen öfver sisa anor. Han är för öfrigt en hederlig borgare med godt födgeni och en viss klyftig slughet. Han saknar likväl förmåga! att sträcka sin blick utom den trånga sfer i hvilken han sjelf lefvat och verkat, förmåga att görs sig reda för andras känslor och föreställningssätt Han har dessutom en käppäst: begäret att vinna en rang och en titel. Han hade gifvit sin dotter å markisen och åtagit sig att betala dennes skulder, i förhoppning att genom hans intervention hos styrelten se förverkligade sina önskningar i nyssnämnde hänseenda. Bourgeoisiens representanter i stycket äro ellertid också tvenne. Den andre represextanten är br Verdelet, Poiriers vär och f. 1. kompanjon. Boegåfvad med mera verldsoch menniskokännedom än hr Poirier, har Verdelet afrådt homom från att gifva sin doter åt de Pråles, mek då det skedda mu ej unde göras ogjordt, söker Verdelet att med itt goda hjerta och sitt goda förstånd vända lt till det bästa. OR on