Aftonbladet – 6 oktober 1855, sida 3

i Frankrikes hufvudstad; dock, huru kunde de vänta sig amhat? Om Carl II blifvit återingatt i sitt rike genom franska truppernas tapperhet; om han i triumf förts till Londor öfver de trampade famorna och liken af Englands tappraste söner; om någon fransk genecal föreskrifvit reglor för Englands hufvudstad, och någon fransk armå väritinqvarterad i Hydepark; om Paris brokiga bafolknming stömmat ut, och den förmögaa bourgeoisien i hvarje fransk hamdelsstad svärmat öfver till London, öfverhopande dess torg och uppfyllande dess gator ined sina ekipager, hopande sig på dess anseddaste hoteller och publika aöjen, utträmgande dess försvarelösa adel ur sina palatser och operalöger sämt seemde ned på de förödmjukade invåmarne såsom på ett besegradt folk — hade vid em sådan sakernas omhvälfning väl Londoks invånäre varit i stånd ätt fullgöra artighetews och belefvenhetens fordrikgar mot sina fäster? Ofvatlätående anmärkningar framkastsdes uftdör ett ssintal med den aflidhe mr Can ning, hvilken författaren träffade i Paris och som uttryakte sig i de titest liberala öräaldg! öfver fremimännews storsinthet vid det tillfälle 18 deras hufvudstad innehades frälnlingår. Tvärtem; jag har alltid beuhdrat den storsinthet fraksmännön visade då engelsmännen ianehadb deras hufvudstad. Om vi besinna denke nationå krigiska örelystasd, dess kärlek till äran, den lysamde böjd deras Fapexbragder 88 nyss tippnått voh jemte detta de förfärliga olyckor den så. nyligen Undergått, dess armåer spridda och tillintetgjorda, dess bufvudstad intagen, garnisonerad och öfveripen — och det dertill af dess gamla tiva:år eigelamännen, möt hvilka de sedan årbilxdraden hyst n svartsjuk och nästan pligtskyldig fientlighet; kunde vi ha undrat på om igersinget hos detta stolta folk brutit ut ib odiga strider. och dödliga trätor, eller öm det pånågot sätt försökt befria sig från sina inkräks tare? Men det är blott fegs nationer, som ej våga höja svärdet, hvilka hämnas sina oförrätter med den lömska dolken. Der funnos inga