nopel af d. 20 dennes. Man har vidtagit åt gärder för att öppna inloppet till Sebastopol. Det försäkras att de i Kertsch tagna underValctensmaschinerna kunna begagnas för detta andamål, och att de allierade fottorna sedan skola bombardera mnordsidan. I Sebastopols katedral har man hållit Te Deum; marskalk Pelissier var närvarande. En annan kyrka har blifvit öfverlemnad åt engelsmännen. 9Sebastopol har fått fransk garnison. Två regementen hafva blifvit beqvämt herbergerade, isynnerhet i trakten af Karantänen. Batterier äro uppförda för att besvara elden från fort Konstantin. General Bosquets helsotillstånd är förbättradt; generalerna Trochus och Bourbackig helsotillstånd ingifver icke vidare några farhågor. General Montemart har varit nödsakad att begifva sig till Konstantinopel för att vårda sin helsa. Öfverste Magnan är död. Trupperna emottaga öfverallt marskalk Pelissier med höga lefverop. På Krim var alltjemt tal om en expedition till Odessa eller Nikolajew. General dAllonvilles kavalJerikår har återvändt till Baidardalen. Omer Pascha ankom d. 8 Sept. till Trapeaunt och inträffade d. 11 Sept. i Batum. Ur en berättelse af Times korrespondent hemta vi ännu följande om åtskilligt efter stormningen af Sebastopol: Af alla krigets fasor, som verlden någonsin skådat, har väl intet varit rysligare, mera hjertskärande och förfärligt än Tyska hospitalet i Sebastopol. MHvilka stympningar den menskliga kroppen kan uthärda utan att själen flyktar, under det hvarje lem är krossad och lifvets ström flyter ur hvarje åder, det kunde man här observera vid hvarje steg. Den till hospital begagnade ståtliga byggnaden var i hög grad utsatt för kulor och bomber, som gingo öfver Redan, och för de skott, som riktades emot kasernbatteriet, samt visar på väggar, tak, fönster och dörrar talrika och tydliga spår efter en häftig beskjutning. Då jag inträdde genom en af dörrarne, visade sig för mina ögon ett skådespel som, Gud vare lofvad, väl sällan någon menniska förut fått se. I ett långt, lågt, hvälft rum, hvars tak uppbars af fyrkantiga pelare, och i hvilket söndriga fönster utan rutor insläppte en matt skymning, lågo de sårade Tyssarne, som deras fältherre öfverlemnat åt vår barmhertighet. Men hvad säger jag: de sårade? Nej, de döda, de förruttnade och förtärda liken efter soldater, gom man i deras nöd utan att efterfråga dem lemnat utan vård, så trångt sammanpackade som möjligt, på det döden måtte taga dem. Några lågo nakna på golfvet, andra på ett uselt halmläger eller eländiga sängar, genom hvilka det med ämnen till förruttselse blandade blodet utsipprade och droppade ned på golfvet. För öronen hade de dånet af fästningsverk som sprängdes i luften, af kulor och bomber som slogo in tak och stenväggar, handgevärseldens pipande och knattrande; de voro öfverleranade åt ett förfärligt öde. Mången kunde ha blifvit räddad om han blott fått åtnjuta helt vanlig skötsel. Mången läg ännu lefvande med sina sår uppfyllda af maskar. Mången, som det omgifvande skådespelet gjort nästan vansinnig eller drifvit till ett förtvifladt försök att söka undfly detsamma, hade rullat ned under sängarne och stirrade på den förbigående som iskall vandrade framåt. Mången återigen tycktes ej tänka på annat än attförsona sig med himlen. Mången som låg der med sönderkrossade och afbrutna ben och armar och ur hvars kött benskärfvorna framträngde, bad om hjelp, vatten, föda, medlidande eller pekade, ifall han var nära döden eller genom sina sår beröfvad förmågan att tala, på de dödliga såren. Någras ställning var så rysligt fantastisk, att man fastnaglades på platsen af ett slags hemsk förtrollande rysning, Är det möjligt att denna blodiga röra af kläder och hvita benstycken en gång var. ett menskligt väsen eller att dessa förruttnade köttstycken en gång hyst en menniskosjäl? Tanken på svaret på denna fråga är förfärlig. Mångas lik voro i otrolig grad uppsvällda och deras anletsdrag hade antagit jättelika dimensioner; ögonen tycktes vilja skjuta ut ur sina hålor, tungan hängde svart ut ur munnen, fast omsluten af tänderna, som i dödsryckningarne hade bitit sig in i den. Det var en gräslig anblick. I ett af dessa förfärelsens hemvist, ty det voro flera sådana, funno vi några döda och några lefvande engelska soldater, deribland också den arme kapten Vaughan vid 90:de regementet, som sedan också dukat under för sina sår. De flesta af dessa hade blifvit sårade den 8 Sept., många kanske redan den 7, ja en del hade kanske legat ännu längre på detta rysliga ställe. Under återtågets ifver tyckas moskoviterna hafva ditfört de döda för att skaffa dem ur vägen, och då återtåget var försäkradt bekymrade man sig ej vidare om de sårade., — Times uppgifver enligt en annan berättelse att de döda och sårade som påträffats i detta hospital uppgått till ungefär 1000. Det liktal marskalk Pelissier höll öfver sin adjutant Cassaigne lydde sålunda: Mina herrar! Hara stor en triumf, huru herrlig en framgång än må vara, så äro de dock alltid smärtande om de måste köpas med stora offer. Generalstaben, till hvilken jag städse med stolthet skall erinra mig att hafva hört, har lidit svåra förluster, som ej nog kunna beklagas: kapten Laboissidre, kap-ten de Lahitte, major Lefebvre och den tappre öfverste Cassaigne, alla fyra unga förhoppningsfulla offiesrare, hafva stupat framför fienden såsom offer för sin pligt. Vi beklaga dem alla, men jag beklagar ännu mer än ni, mina herrar, förlusten af öfverste Cassaigne, som var min adjutant under den tid jag varit general, som städse stod vid min sida, som fortfarande skulle åtfölja mig på min militäriska bana. Cassaigne, som jag älskade såsom en son, som en gång på mig skulle tillsluta ögonen, följes i dag af mig till grafven. Hans död försänker icke blott mitt