tvärtom anse vi sådant för en så stor vinst för det allmänna, att det väl förtjenar att gälds2 med någon tillökning i embetsmännens löner. En annan och kanske ännu mera framstående orsak torde möjligen kucna uppletas uti de i allmänhet stegrade anspråken hos det yngre slägtet på beqvämlighet och nöjen, med ett ord på ett sätt att lefva som — den dyra tiden oberäknadt — fordrar vida större tillgångar nu än förr, jemte det att både srbetsjusten och arbetsförmågan derigenom ej obetydligt förgå. Månne likväl dessa gednare skulle återkomma om lönerna förhöjdes, ja ens om de fördubbladss? Svaret är åtminstone tvifvelaktigt. Endast ett medel torde finnas att i detta hänseende förena statens och tjenstemännens billiga anspråk: det vore att minska de sednares antal på samms gång som man betalte dem bättre. Derigenom blefve nemligen äfven den yngre tj.nstemannen fullt sysselsatt af den ena tjenst han innehade; och der detta är eller blefve förhållandet, förbjuder det sig sjelft att han kan förstöra sia tid och sina penningar åt andra håll, äfv a det skulle nadanröja förevändningen ait, i enda till näringsomsorger, han nödgades umsa sin tjenst. Vid en dylik organis 1 vore det dock äfven nödigt tillse, sårom vi era gånger yttrat, att jem arbetet inom embetsverken fördelades på ett an it, och att en hel hop onyttigt arbete, betungar både själ och kropp, försvusse. inledning har redan blifvit alltfö öfvergå således till meddelandet sända artikelo. Der Jyder som följer: Att statens embetsverk böra så organiseras, att ieke flere tjenster inrättas än som erfordras för göromålens behöriga gång, synes vara i sin ordning. Men ena annan sak är huruvida man, oaktadt embetsverken nu organiseras så, att lägre tjenstemän, såsom notarier och kanslister, icke hafva sin utkomst af tjensten, kan genom förbud mot innebafvande af annan tjenst förmå äfven dessa tjenstemän att uteslutande egna sig åt sin tjenst. Erfarenheten har dock redan visat att sådant icke låter sig göra. Om en lagstiftare vill, till förekommande af all tjufnad, göra allenast följande stadgande: Ej må någon vid ansvar stjäla från en bonde, så sknile följden af ett dylikt stadgande otvifvelaktigt blifsa, att illasinnade personer aktade sig att stjäla från bönder, men skulle desto mer stjäla från samhällets öfriga medlemmar. När man nu stadgar: Ej må tjensteman innehafva annan tjenst, så blifver härutaf följden att en tjensteman visserligen ieke kommer att innehafva annan tjenst, men skall desto mer, för att bereda sig nödig utkomst, sysselsätta sig med hvarjehanda andra bestyr och derigenom dragas från sina tjensteåligganden. Begge dessa stadganden äro lika opraktiska. Äfven i afseende tillämpningen af förbudet emot innehafvande af annan tjenst visar sig en stor inkonseqvens. Under det lägre tjenstemän, såsom notarier, kanslister och kammarskrifvare, förbjudas att innehafva annan tjenst, fortfara likväl konungens rådgif: vare och statens högste embetsmän att innehafva andra befattningar. Såsom exempel må, med ledning af Sverges Statskalender, anföras att hans exeellens justitiestatsministern grefve Sparre är tillika ledamot 1 serafimerordensgillet ; statsrådet Wallensten är tillika ordförande i direktionen öfver hypotekskassan för bruksegare ; statsrådet Gripenstedt är tillika ordförande i direktionen öfver Södertelje kanal och slussverk; expeditionschefen Thyselius är tillika sekreterare oeh ombudsman hos jernkontoret ; expeditionschefen Brändström är tillika sekreterare hos direktionen öfver nya Trollhätte kanalverk; kammarrättens president von Hartmansdorff är tillika fullmäktig i rikets ständers bank samt derjemte ordförande eller ledamot i flere direktioner; kammarkollegii president Munthe är tillika ordförande i styrelsen af städernas allmänna brandstodsbolag samt ordförande i direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning; statskontorets president Ulfsparre är tillika ordförande i direktionen öfver allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet samt derjemte ledamot i direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning ; krigskollegii president Lefrn är tillika generallöjtnant, chef för H. M. Konungens stab, generalbefälbafvare i 4:de militärdistriktet och öfverkommendant i Stockholm; t. f. oråföranden i krigshofrätten grefve Lewenhaupt är tillika t. f. riksmarskalk, öfverstekammarherre, chef för lifbeväringsregementet och ordförande i tinmmermansordens hospitaldirektion o. s. v. Antingen kunna nu dessa höge embetsmän förutom deras egentliga vigtiga embete sköta derjemte en annan befattning, eller också kunna de det icke. I förra fallet borde väl icke lägre tjenstemän, såsom notarier och kanslister, förhindras att, om de sådant förmå, tillika sköta en annan befattning. I sednare fallet borde dessa höge embetsmän vara de förste att afstå från sin andra befattning, och sålunda föregå de lägre tjenstemännen med godt exempel. Om man vidare tager i betraktande huraledes ifrågavarande förbud blifvit på de särskilda embetsverken tillämpadt, så visar sig äfven härutinnan en stor inkonseqvens. Sålunda hafva inom krigskollegium och statskontoret lsgre tjenstemtn, såsom kammarskrifvare, blifvit förhindrade att innebafva annan tjenst; och förbudet har uti statskontoret blifvit så strängt tillämpadt, att en af detta embetsverks skiekligare kammarskrifvare, hvilken tillika innehads en befattniog i Stockholms stads auktionskammare, måste lemna denna sednare befattning, och hvarigenom han gick i mistning af behöfliga inkomster för sig och sia familj. Men deremot fortfara ännu presidenterne och ledamöterne i såväl krigskollegium som statskontoret att innshafra mer än en befattning. 1 förvaltningen af sjökrendena få alla tjenstemån med K. M:ts särskilda tillständ innehafsa annan befattning. 1 fångstyrelsen få allenast lägste tjenstemän med styrelsens tillstånd förena annan tjenst. Vid en för-några år tillbaka verkställd reglering af lönerna för ledamöterna i rikets hofrätter har det icke blifvit för dessa embetsmän förbjudet att isnehafva ännan befattning, hvaremot det blifvit ifrågasatt att för hofrättens öfrige lägre tjenstemän stadga ett sådant förbud. Slutligen har uti den för kommerskollegium nyligen utfsråade löneregleringen blifvit medgifvet för lägste tjenstemän att utan särskildt tillständ förena anman tjenst, hvarsmot öfriga tjenstemän ieke få ens i Stoekholms stads embetsverk innehafva annan befattning. Till all denna olikhet i omförmälde stadganden skall man förgäfves söka efter någon rimlig grund. Det tyckes likväl som borde snarare embetsverkens ehefår, ledamöter, sekreerarg och kamrerare, hvilka hafva tillsyn öfver anIra tjemstemäns görömål, vara förbjudne att inheiafvå annan tjenst, msn sådant deremot tillåtas för totarier och kanslister samt deras medlikar, enär det indock tillkommer deras förmän att tillse dst ieke örsummelse i tjensten eger rum. Innan ifrågavaande förbud stadgades för en delembetsverk, kunde m flitig tjensteman genom att försna två befattninsar i lägsta graden erhålla 1240 rår rgs i inkomster mm året; men genom förbudet emot annan tjenst afva hans inkomster blifvit inskränkta till 900 rår 1 denna : vi inmL ÖS RR AA m -—?8 AA AA cc Rn rem