petande och rörande i elden med ena ändan af en lång tång, medan rummet är så mörkt som en smedja, oeh grälar öfver franska spis. lar, franska murare, franska byggmästare, i det han gifver kolen en knuff vid slutet af hvarje mening, som om han rörde upp sjelfva inelfvorna på delinqventen han förbannar. Han lefver i fientligt tillstånd med de liflösa föremålen som omgifva honom; kommer i största raseri öfver dörrar och fönster, emedan de ej vilja foga sig under engelsk lag, och har oförgonliga strider med åtskilliga gensträfviga exemplar af möblerna. Bland dessa är isynnerhet en, med hvilken han kan vara säker om att hafva en skarp träta hvarje gång han skall kläda sig. Det är en kommod, ett af dessa släta, polerade och fiffiga exemplar af franskt bohag, som har femhundra smådjeflars envishet i sig. Hvarje låda har sin egen vilja, låter öppna sig eller ej, allt som Justen faller på, och trotsar både lås och nyckel. Ibland kan en låda sätta sig app emot hvarje försök, och skiljer sig förr från båda handtagen, än den gifver vika; då ter en annan kan komma ut på det näpnas ste och kokettaste sätt i verlden, armbågande sig fram i 28-208 det ena hörnet retirerande lå det andra träder fram, görande tusende svårigheter och invändningar vid hvarje rörelse, till dess den gamle herrn, utom sig af otålighet, ger till en häftig ryckning, som ringar lådan och innehåll midt på golfvet. Hans fientlighet mot denna olyckliga möbel illtar med hvarje dag, liksom vore han upporagt öfver att den ej bättrar gig. Han är ik den förtretade invaliden, som förbanar sin bädd för det den blir hårdare u längre han ligger. .Den enda fördel ;han aft af sina trätor är att de försett honom ned en mängd näsvisa infall; som han bejagmar vid alla tillfällen, Han svär på att